
Heinkelprojektet är ett samarbete med vår norska partner, Nord- Österdal Fly og Militär-historisk forening som har sitt säte i Tolga, väster om Röros. Vi är båda hälftenägare i detta projekt som påbörjades för flera år sedan av två blivande bildare av FLC, Nicklas Östergren och Bengt Hermansson. Bengt har drivit museiverksamhet med inriktning på andra världs-kriget uppe i Grövelsjön i norra Dalarna sedan 1995. Under det arbetet har han skaffat ett stort kontaktnät och ett bra samarbete med norska Forsvarsmuseet. Nicklas, välkänd i flyg-historiska kretsar, har hjälpt många museer med sitt stora kunnande och sin makalösa förmåga att få tag på prylar. Dessa herrar hjälptes för en del år sedan åt att under en dag från ett fjäll i gränstrakterna släpa ner ( med tillstånd från FMU) sönderhuggna rester av en cockpit, tillhörande en tysk bombare, till en väntande släpvagn.
En Heinkel He 111 H-6 som den 9/11 1942 gör en mycket forcerad nödlandning på fjället Hundskampen i Engerdal, Norge. Planet var baserat på Bardufoss och var ett torpedbärande flygplan som tillhörde Kampfgeschwader 26 1Gr/2St. ( 1H+HK werknr. 7155) Uppdraget denna dag var förflyttningsflygning för hela första grupp till Nordtyskland via Oslo för vidare resa ner till Grossetto i Italien. KG 26 hade haft enorma förluster under sommaren och hösten 1942 och skulle öva torpedfällning i behagligare miljö samtidigt som tyskarna behövde förstärkning i söder. Över Femunden, en av Norges största sjöar, skär ena motorn. Efter bara någon minut även den andra. En mycket forcerad nödlandning blev slutet för 1H+HK. Föraren, Feldwebel Anton Günther avled omedelbart vid kraschen mot fjället. De andra ombord blev också de mer eller mindre svårt skadade. Den döde Günther lämnades vid vraket och de knappa 5 kilometrarna ner till samhället Engerdal tog dem hela två dygn. Väl här dog även Obergefreiter Otto Arndt av skadorna. Obergefreiter Egon Zantow klarade sig bäst men blev också han inlagd på sjukhus. Planets befälhavare, löjtnant Herbert Engelkemeier, behövde flera månader av återhämtning men blev förmodligen den ende i denna besättning som till sist kom fram till Italien. Här blev han dock kvar för alltid när hans Heinkel He 111 H-6 werknr 7386 sköts ner över Catania den 23/3 1943.

Tyskarna
bärgade motorerna redan under kriget då man misstänkte
sabotage. Vraket låg sedan kvar till 1947 då det av
norska staten såldes som skrot till en firma i Hamar. Skrotfirman
högg upp flygplanet med stora yxor i mindre delar för
att kunna transporteras ner till Engerdal. De delar vi bärgade
hade förmodligen ramlat av lasset eller helt enkelt inte
fått plats.
Väl hemkommen med vrakresterna "strängades"
dessa ihop ute i trädgården hemma hos Bengt i Grövelsjön.
Det visade sig vara en nära nog komplett cockpit !
Eftersom
denna maskin buklandat på en stenig fjällsida var underdelen
av nosen i princip borta. Ett annat Heinkel -vrak fick komplettera.
På den norska sidan av Grövelsjön nödlandade
den 2/6 1940 en Heinkel He 111 H-3 Werknr 5607. Den hade beteckningen
1H+CK och tillhörde även den KG 26 1Gr/2St. Bombaren,
som var baserad på Vaernes i Trondheim hade varit på
uppdrag över Narvik och ådragit sig skottskador från
engelskt jaktflyg baserat på Bardufoss.

Av olika omständigheter kom planet inte tillbaka till basen utan blev tvungen att till sist nödlanda i sjön p g a bränslebrist. Alla i fyrmannabesättningen klarade sig oskadda från äventyret. Vilka dom var är en förborgad hemlighet p g a att det inte finns någon haverirapport bevarad. Efter drygt ett dygn hämtades besättningen av en Heinkel He 115 B-1 ( S4+LK) från Küstenfliegergruppe 506 från Hommelvik i Trondheim. Haveristen, som var helt intakt, lämnades kvar i strandkanten.
Planet blev sedan en materialresurs för bygdens folk på båda sidor gränsgatan. En av dessa personer som "bärgat" rester av planet hade turligt nog kvar det vi behövde av cockpitunderdelen. Den kunde då införlivas i projektet som ännu inte var något projekt egentligen. 1947 den 18 september blev 1H+CK privatägd och är så fortfarande. Avog inställning av nuvarande ägarna, som fått det i arv, gör att det ter sig svårt att kunna komplettera vårt projekt med något från Grövelsjön. Möjligen har någon något hemma som tagits omhand i tidigt skede. Souvenirjägare och turister har dock gjort ett duktigt arbete med att "flå" vraket inpå bara spanten. Norska Forsvarsmuseet bytte åt sig en hel del material inför restaureringen av 5J+CN på Gardermoen i slutet av 70-talet. En hel del av detta har vi generöst "fått tillbaka".
En
tid efter att denna bärgning från fjället var
gjord träffade Bengt ett par personer som skulle få
stor betydelse för det fortsatta förloppet. Upp till
Grövelsjöns Museum kom Hallänningarna Ingvar Johansson
och Sune Andersson. Dessa två var initiativtagare till uppgrävningen
av den så kallade" Skummeslövsmustangen".
Kontakten var därmed knuten. Efter att sedan ha sett Sunes
fantastiska jobb med restaurering av de "hopplöst"
förvridna och sönderslagna delarna till Mustangen tillfrågades
Sune om möjligheten att ta om hand Heinkelnosen. Den alltid
lika entusiastiske Sune var med på noterna. Vrakresterna
skickades med lastbil ner till Varberg.
Efter drygt ett år , ur detta virrvarr av förvriden
plåt, hade en Heinkelnos uppstått. Ett helt otroligt
arbete ! Vi hade inte i vår vildaste fantasi trott att det
skulle bli så bra!
Någonstans här, vid betraktandet av denna nyuppståndna nos, väcktes en tanke om att försöka bygga vidare. Var fanns ett He 111 vrak i så pass god kondition att det var mödan värt att försöka få tag på ? Norge ? Ryssland ? Det skulle visa sig vara tillgängligt på närmare håll, i Sverige !
I
maj 1940 rasade striderna om Narvik. Tyska bombare gjorde dagliga
anfall mot allierade trupper som landstigit runt staden. Det engelska
jaktflyget, 263 och 46 Fighter Squadron, som under slutstriderna
var baserat på Bardufoss anlände den 26 maj. Det skydd
som erbjöds de allierade marktrupperna under tiden var engelskt
hangarfartygsbaserat jaktflyg.
En stor del av de tyska anfallen gjordes av Heinkel He 111 från
KG 26. De var i huvudsak baserade på Sola i Stavanger men
på grund av det stora avståndet till Narvik behövde
tyskarna flytta upp basen norrut. Redan den 9 april hade Trondheim
intagits och därmed också flygplatsen Vaernes. Snösmältningen
gjorde dock gräsbanorna omöjliga för start med
full bomblast. En tillfällig lösning blev att använda
den isbelagda sjön Jonsvattnet, strax öster om staden.
Sjön kunde användas fram till den 17 april då
isen blev för dålig. Under tiden hade ett enormt trädäck
börjat byggas över Vaernes blöta banor. Tyskarna
engagerade omkring 2000 norska snickare i detta arbete. Dom fick
bra betalt men bidrog i hög grad till sina landsmäns
död med sitt arbete. Den 28 april stod däcket färdigt
för operationer mot Narvik.

Den
22 maj 1940 upptäcktes från svensk sida ett tyskt havererat
tvåmotorigt bombplan vid Morfarsbukten i norra änden
på Sitasjaure, en norrbottnisk fjällsjö på
gränsen mellan Sverige och Norge någon mil sydöst
om Narvik. Den svenska militära telegramrapporten lyder:
" +1OE HD 278 22/5 18:30 Till ÖB = ÖN 740 1:764=CH
I 19 Rapporterar: Nödlandat tyskt tvåmotorigt bombplan
( Henkel?) har påträffats på isen av Sitasjaure
3 km sydväst riksröse 256. Viktigaste delarna sönderslagna
eller bortförda. Nu endast flygkropp och motorer kvar. Enligt
meddelande från norrmän har besättningen ( 4 man)
tillfångatagits av allierad militär 16/5 Kl 02:00.
Planet numera helt oanvändbart. Undersökning på
platsen gjord av I 19 splanbesättning på befallning
GRPSTABSSCH."
Flygplanet, som var av typ Heinkel He 111 H-3 werknr. 6830 och
hade beteckningen 1H+DN, var synbarligen utvändigt intakt
och hade av någon anledning tvingats till en forcerad buklandning.
Inga spår fanns efter någon besättning varvid
antogs att dessa klarat landningen och tagit sig in i Norge. Gränsgatan
löper bara någon km norr om sjön.
Planet antogs ha varit på uppdrag över Narviksområdet
och i samband med detta erhållit stridsskador ( en stor
mängd kulhål kunde iakttagas) som lett till nödlandningen.
Klockan
10:10 den 15 maj 1940 startade tre engelska jaktplan ( red section)
av typ Blackburn Skua, tillhörande 800 squadron, från
det engelska hangarfartyget HMS Ark Royal. Piloterna ombord var
Löjtnant E.G.D. Finch-Noyes med akterskytt Petty Officer
airman H.Cunningham. Midshipmen L.Gallagher med skytt P/O R.Rolph
och Midshipmen D.Martin med skytt Leading Airmen W.Tremeer. Uppdraget
var att skydda ankringsplatserna för allierade fartyg vid
Tjeldsund och Harstad.
Engelsmännen
siktade fyra Heinkel He 111 i öppen formering över Hartvigvann
bara efter några minuters flygtid. Tyskarna var i färd
med att bomba brittiska fartyg vid Bjerkvik, där allierade
trupper gått i land två dagar tidigare. Tyskarna tätade
formeringen när Skuaplanen siktades och alla fyra jaktplanen
öppnade eld mot tyskarna. Heinkelmaskinerna steg med fullt
motorpådrag och Skuaplanen tappade stridskontakten med tyskarna.
Heinkelplanen tycktes nödfälla sina bomblaster i havet.
Till sist försvann tyskarna in i moln med sydlig flygriktning.
En
ensam Heinkel He 111 siktades en stund senare. Den gjorde försök
att bomba allierade fartyg i Narviks hamn. Denna maskin attackerades
men började omedelbart att flyga in och ut ur molnformationer.
Hursomhelst så lyckades "Red 1", Finch-Noyes och
Cunningham, gå till attack fem gånger. Två bakifrån
och resten från sidan. "Red2" och "Red 3"
anföll bakifrån. Heinkel´n fällde eventuellt
en bomb under denna attack men den träffade långt från
målet. Akterskyttarna på "Red 1" och "Red
2", Cunningham och Rolph, lyckades få in många
bra träffar.
Under
morgontimmarna onsdagen den 15 maj har sex Heinkel He 111 startat
ett uppdrag från basen på Vaernes. Dessa maskiner
tillhörde Kampfgeschwader 26 andra grupp och femte staffeln.
Målet var " angriff auf schlachtschau bei Narvik"
( ungefär: anfalla mål i stridsområde Narvik)
som förlustrapporten säger.
Någon gång runt elvatiden denna onsdag anfaller Skuaplanen den ensamma Heinkel-bombaren över Herjangsfjorden i Narvik varvid luftstrid uppstår. Med tre engelska jaktplan efter sig får den tyska bombaren svårt att genomföra sitt uppdrag utan får inrikta sig på försvar och att försöka undkomma. De allvarliga träffarna från jaktplanen gör dessvärre hemflygning omöjlig. Den tyske flygföraren Uffz. Siegfried Blume meddelar de övriga tre i besättningen att bereda sig på nödlandning. Befälhavaren ombord, Feldwebel Karl Grube, drar i handtaget uppe till vänster i cockpittaket och nödfäller de sista bomberna som man inte vill ha med sig ner i marken.
Framför
planet utbreder sig Tverrdalen som i söder stupar ner mot
Skjomen. Därefter fjäll igen, och där, en bit längre
fram ligger sjön Sitasjaure med berget Moukeris till höger
och Morfarsbukten rakt i flygriktningen. Här ligger fortfarande
tjock is med ett lätt täcke av blötsnö. Besättningen
bestämmer sig raskt. Här får det bli. Blume klarar
inte att hålla planet i luften längre och ämnar
buklanda maskinen på isen, helt nära stranden.
Signalist Uffz. Helmut Bennighof spänner fast sig på
sidosätet i radiorummet och färdmekaniker Uffz. Werner
Wamser knäpper fast säkerhetsselen som skall hålla
honom fast i dörröppningen mellan bombrummet och förarkabinen.
Nödlandningen går helt enligt instruktionsboken och alla är välbehållna. Man klättrar ur planet genom luckan på höger sida i nosen, går ut på högra vingen och hoppar ner i snösörjan på isen. Blötsnö täcker fortfarande stora delar av fjället men här och där lyser barfläckar så besättningen beslutar sig för att försöka ta sig ner till Skjomen där man tidigare sett gårdar från luften. Tyskarna börjar så sin långa vandring över fjället och den branta nerfarten mot Skjomen dit man anländer den 16/5 kl 02:00. Här blir besättningen omedelbart tillfångatagen av en polsk patrull och sedan fraktade som POW´s till England. Flygarna överlevde kriget i kanadensiskt fångläger och frigavs i slutet på 40-talet.
1977
ansökte en polisman från Kiruna, Roine Norström,
genom den svenska hittegodslagen, om att bli ägare till flera
flygplansvrak som låg kvar sedan kriget i norra Sverige.
Det var t.ex ett bakparti till en Junkers Ju 88 i Torne Träsk,
en Messerschmitt Bf 110 D-0 i Upmasjaure och en Heinkel He 111
i Sitasjaure.
Ju
88:an och Me 110:an bärgades och såldes till tyska
museer men He 111:an ville ingen ha så den blev liggande
kvar. Motorerna hämtades dock och försvann. Under alla
år har mängder med människor, turister, souvenirjägare,
flygintresserade och Samer gjort allt man kunnat för att
få med sig så mycket man kunnat. I ett tidigt skede,
när flygplanet låg i vattnet, har någon med traktor
försökt att med wire dra upp planet på stranden.
Det ledde till att stjärtpartiet skars av. Längsgående
balkar, som höll upp kroppskonstruktionen, har kapats och
lett till att bakkroppen kollapsat för snö och is. Själva
cockpitdelen försvann också den i ett tidigt skede.
Detta faktum, att den ännu år 2005 låg kvar där på stranden, gjorde att Bengt tog kontakt med Roine för att pejla hur tankarna kring vraket gick. Idén med en fortsättning på Heinkelprojektet tilltalade Roine som dock kunde meddela att han tyvärr inte längre var ägare. Ny ägare sedan några år var Magnus Löwenstein, flyghistoriker från Bergeforsen i Sundsvall. Magnus vidtalades och var, efter att ha hört vad som var på gång, villig att överlåta vraket till Bengt.
Hösten 2005 gjordes en rekognoseringstur till Sitasjaure för att kolla vägar och naturligtvis statusen på vraket. Det var precis som vi sett på bilderna, inget hade förändrats de sista åren.
2006
började planläggning av bärgningen. En ansökan
om lyft med det norska luftforsvarets räddningshelikopter,
Sikorsky Sea King, skulle göras i samarbete med norska Forsvarsmuseet.
Major Anders Utgård i Bodö ordnade alla papper och
koordinerade med räddningstjänsten. Ett basläger
skulle ordnas samt ett gäng som kunde förbereda vraket
för några lyft. Transport av vraket var också
en nog så viktig post i operationen. Operation bärgning
skulle gå av stapeln i början av augusti 2008
Det blev, efter några avhopp i sista stund, bara tre man som bilade från Falkenberg den 8 augusti. Det var Sune Andersson och Bengt Hermansson samt Thor-Peder Broen som steg på i Tolga där vi övernattade. Nästa anhalt var Bodö där Birger Larsen på Luftfartsmuseet ordnade med förläggning och lånade ut specialverktyg som vi skulle behöva. Den tionde var vi framme vid baslägret, campingen vid Ballangen .
Bärgningsoperationens första dag började med Sunes grötfrukost, en från början rätt stabbig sak som stadigt förbättrades dag för dag. Bilade sedan de 7 milen norrut mot Narvik, Beisfjorden och serpentinväg upp på fjället. Vägen överskrider gränsen precis där det var lagom att stanna. Efter en dryg timmes fotvandring kunde vi börja arbetet. Sune och Thor gick lös på vingkoppelbultarna. Grova saker som krävde mycket massage och medel innan de släppte för specialnyckeln. Bengt borrade ur hundratals nit för att kunna separera bakkroppen från bombrummet. Allt detta tog tid och vi slet ganska hårt för att bli klara. Vi hade tre dagar på oss innan Helikoptern skulle anlända. Hoppas vädret håller i sig.
Bland stenarna runt vraket hittades en hel del smådelar
och Thor gav sig iväg på upptäcktsfärd längs
stranden och gjorde flera fynd.
Stjärtpartiet som dragits av vid tidigare bärgningsförsök
hade vi för avsikt att hämta. Vi hade en tämligen
bra beskrivning på var det senast hade legat. Positionen
skulle vara c:a 60 m ut i vattnet. Av denna anledning hade vi
kontaktat en dykare som tillika är juornalist. Kvällen
innan han skulle ansluta till oss fick vi meddelande om att han
just brutit foten ! Vi försökte spana av det närmsta
vattnet så gott vi kunde och bad senare även helikoptern
om hjälp för lokalisering. Allt utan resultat. Antingen
har någon bärgat det från isen eller så
har ismassorna ( sjön är reglerad och vattenståndet
kan skifta 10 meter) tagit det med sig ut på djupare vatten.
Exakt klockan 12, som avtalat var, kom Sea King 189 svepande mellan fjälltopparna. Gjorde en lågsväng över oss och landade på en platå c:a 100 meter från oss. Först ut ur maskinen var Major Anders Utgård, FMU Bodö och ordföranden i NÖFMF, Jon-Arne Bergseth, tätt följd av besättningen, ett glatt och trevligt gäng från 330 skvadronen på Bodö. Det var fortfarande bra väder men det hade spåtts regn mot sen eftermiddag så det var bara att sätta fart.
Det togs fram lyftnät för lösa delar och tjocka stroppar för de tyngre lyften. Bakkroppen och vingdelen innebar inga problem, men hur tung är mittsektionen ? Lastmästaren och signalisten, som var de äldsta ombord, var säkra på att detta skulle " gå greit ". En av de unga förarna var däremot skeptisk.
Efter två enkla lyft var det så dags för mittsektionen. Spännande ! Är det för tungt ? Hur gör vi då ? Blir det fiasko ? Allas blickar var riktade mot den grova, men enkla, stroppen som skulle bära hela denna tunga del med bombrum, vingbalkar, motorfundament och två kompletta landningsställ. Vattnet piskades till dimridåer när maskinen hovrade ut över vraket. Så började den ena sidan lätta lite, stannade upp, för att sedan hur lätt som helst gå till väders.
1H+DN gav sig av på sin sista flygning. Föraren fick sedan frågan om hur tungt det var. "Aner ikke men de gikk aldri opp på rött !" Starka grejer ,den gamle Sea Kingen! Även vi som skruvade fick lift med helikoptern och slapp att gå den sista gången.
Vi
fick en ledig dag på fredag och tog en tur till Krigsmuseet
i Narvik. Mycket intressant! På lördag kom lastbil
och släp från Morups Åkeri i Falkenberg. Ingvar
Johansson med sonen Mikael som co-driver. Vi drog till fjälls
omgående för att lasta. Kran fanns på bilen att
lyfta med. Men vad stort vraket blev när man såg det
så här, i annan miljö!
Det
blev lite funderande och stökande innan Heinkel´n lade
sig till vila på flaket. Serpentinvägen utför
är inget Ingvar vill göra om igen! Ner till Ballangen
för omlastning till släpet. Eftersom centerdelen upptog
hela bilflaket fick inte vingdelen och bakkroppen plats. Vi lånade
en vanlig släpvagn och åkte hela vägen tillbaka
upp på fjället för att hämta resten. När
vi kom tillbaka var det natt.
Söndag lämnade vi Ballangen med "skojarlasset". Vart än vi stannade blev det folksamling. Nästa anhalt var Bodö Flygmuseum. Birger Larsen hade lovat oss lite Heinkelprylar. En komplett Jumo 211 D-1, roder, flaps, däck och ett par meterhöga pallar med delar.
Efter lastning vinkade vi av Ingvar och Mikael. Vi andra tre fick oss lite mat och snack med Birger innan vi slocknade. Det hade varit full fart och mycket händelserikt under några dagar.
Väl
hemma igen var det avlastning och lagring i väntan på
isärtagning och restaurering. Vi har fått disponera
en bit av lokalerna till Morups Lagerservice ( Ingvar Johansson)
i Falkenberg.
Vi
som hade förmånen att vara med var eniga om att vi
haft stor tur med hela operationen, både med väder,
arbetet, transporten och helikoptern. Mycket hade kunnat gå
snett. Vi var också glada över att vi verkligen klarat
att göra något som många bara drömmer om.
