Heinkelprojektet är ett samarbete med vår norska partner, Nord- Österdal Fly og Militär-historisk forening som har sitt säte i Tolga, väster om Röros. Vi är båda hälftenägare i detta projekt som påbörjades för flera år sedan av två blivande bildare av FLC, Nicklas Östergren och Bengt Hermansson. Bengt har drivit museiverksamhet med inriktning på andra världs-kriget uppe i Grövelsjön i norra Dalarna sedan 1995. Under det arbetet har han skaffat ett stort kontaktnät och ett bra samarbete med norska Forsvarsmuseet. Nicklas, välkänd i flyg-historiska kretsar, har hjälpt många museer med sitt stora kunnande och sin makalösa förmåga att få tag på prylar. Dessa herrar hjälptes för en del år sedan åt att under en dag från ett fjäll i gränstrakterna släpa ner ( med tillstånd från FMU) sönderhuggna rester av en cockpit, tillhörande en tysk bombare, till en väntande släpvagn.

De vrakrester som bärgades 2002

En Heinkel He 111 H-6 som den 9/11 1942 gör en mycket forcerad nödlandning på fjället Hundskampen i Engerdal, Norge. Planet var baserat på Bardufoss och var ett torpedbärande flygplan som tillhörde Kampfgeschwader 26 1Gr/2St. ( 1H+HK werknr. 7155) Uppdraget denna dag var förflyttningsflygning för hela första grupp till Nordtyskland via Oslo för vidare resa ner till Grossetto i Italien. KG 26 hade haft enorma förluster under sommaren och hösten 1942 och skulle öva torpedfällning i behagligare miljö samtidigt som tyskarna behövde förstärkning i söder. Över Femunden, en av Norges största sjöar, skär ena motorn. Efter bara någon minut även den andra. En mycket forcerad nödlandning blev slutet för 1H+HK. Föraren, Feldwebel Anton Günther avled omedelbart vid kraschen mot fjället. De andra ombord blev också de mer eller mindre svårt skadade. Den döde Günther lämnades vid vraket och de knappa 5 kilometrarna ner till samhället Engerdal tog dem hela två dygn. Väl här dog även Obergefreiter Otto Arndt av skadorna. Obergefreiter Egon Zantow klarade sig bäst men blev också han inlagd på sjukhus. Planets befälhavare, löjtnant Herbert Engelkemeier, behövde flera månader av återhämtning men blev förmodligen den ende i denna besättning som till sist kom fram till Italien. Här blev han dock kvar för alltid när hans Heinkel He 111 H-6 werknr 7386 sköts ner över Catania den 23/3 1943.

Vraket av 1H+HK 1946

Tyskarna bärgade motorerna redan under kriget då man misstänkte sabotage. Vraket låg sedan kvar till 1947 då det av norska staten såldes som skrot till en firma i Hamar. Skrotfirman högg upp flygplanet med stora yxor i mindre delar för att kunna transporteras ner till Engerdal. De delar vi bärgade hade förmodligen ramlat av lasset eller helt enkelt inte fått plats.
Väl hemkommen med vrakresterna "strängades" dessa ihop ute i trädgården hemma hos Bengt i Grövelsjön. Det visade sig vara en nära nog komplett cockpit !

Eftersom denna maskin buklandat på en stenig fjällsida var underdelen av nosen i princip borta. Ett annat Heinkel -vrak fick komplettera.
På den norska sidan av Grövelsjön nödlandade den 2/6 1940 en Heinkel He 111 H-3 Werknr 5607. Den hade beteckningen 1H+CK och tillhörde även den KG 26 1Gr/2St. Bombaren, som var baserad på Vaernes i Trondheim hade varit på uppdrag över Narvik och ådragit sig skottskador från engelskt jaktflyg baserat på Bardufoss.

Av olika omständigheter kom planet inte tillbaka till basen utan blev tvungen att till sist nödlanda i sjön p g a bränslebrist. Alla i fyrmannabesättningen klarade sig oskadda från äventyret. Vilka dom var är en förborgad hemlighet p g a att det inte finns någon haverirapport bevarad. Efter drygt ett dygn hämtades besättningen av en Heinkel He 115 B-1 ( S4+LK) från Küstenfliegergruppe 506 från Hommelvik i Trondheim. Haveristen, som var helt intakt, lämnades kvar i strandkanten.

Planet blev sedan en materialresurs för bygdens folk på båda sidor gränsgatan. En av dessa personer som "bärgat" rester av planet hade turligt nog kvar det vi behövde av cockpitunderdelen. Den kunde då införlivas i projektet som ännu inte var något projekt egentligen. 1947 den 18 september blev 1H+CK privatägd och är så fortfarande. Avog inställning av nuvarande ägarna, som fått det i arv, gör att det ter sig svårt att kunna komplettera vårt projekt med något från Grövelsjön. Möjligen har någon något hemma som tagits omhand i tidigt skede. Souvenirjägare och turister har dock gjort ett duktigt arbete med att "flå" vraket inpå bara spanten. Norska Forsvarsmuseet bytte åt sig en hel del material inför restaureringen av 5J+CN på Gardermoen i slutet av 70-talet. En hel del av detta har vi generöst "fått tillbaka".

En tid efter att denna bärgning från fjället var gjord träffade Bengt ett par personer som skulle få stor betydelse för det fortsatta förloppet. Upp till Grövelsjöns Museum kom Hallänningarna Ingvar Johansson och Sune Andersson. Dessa två var initiativtagare till uppgrävningen av den så kallade" Skummeslövsmustangen". Kontakten var därmed knuten. Efter att sedan ha sett Sunes fantastiska jobb med restaurering av de "hopplöst" förvridna och sönderslagna delarna till Mustangen tillfrågades Sune om möjligheten att ta om hand Heinkelnosen. Den alltid lika entusiastiske Sune var med på noterna. Vrakresterna skickades med lastbil ner till Varberg.
Efter drygt ett år , ur detta virrvarr av förvriden plåt, hade en Heinkelnos uppstått. Ett helt otroligt arbete ! Vi hade inte i vår vildaste fantasi trott att det skulle bli så bra!

Någonstans här, vid betraktandet av denna nyuppståndna nos, väcktes en tanke om att försöka bygga vidare. Var fanns ett He 111 vrak i så pass god kondition att det var mödan värt att försöka få tag på ? Norge ? Ryssland ? Det skulle visa sig vara tillgängligt på närmare håll, i Sverige !

I maj 1940 rasade striderna om Narvik. Tyska bombare gjorde dagliga anfall mot allierade trupper som landstigit runt staden. Det engelska jaktflyget, 263 och 46 Fighter Squadron, som under slutstriderna var baserat på Bardufoss anlände den 26 maj. Det skydd som erbjöds de allierade marktrupperna under tiden var engelskt hangarfartygsbaserat jaktflyg.
En stor del av de tyska anfallen gjordes av Heinkel He 111 från KG 26. De var i huvudsak baserade på Sola i Stavanger men på grund av det stora avståndet till Narvik behövde tyskarna flytta upp basen norrut. Redan den 9 april hade Trondheim intagits och därmed också flygplatsen Vaernes. Snösmältningen gjorde dock gräsbanorna omöjliga för start med full bomblast. En tillfällig lösning blev att använda den isbelagda sjön Jonsvattnet, strax öster om staden. Sjön kunde användas fram till den 17 april då isen blev för dålig. Under tiden hade ett enormt trädäck börjat byggas över Vaernes blöta banor. Tyskarna engagerade omkring 2000 norska snickare i detta arbete. Dom fick bra betalt men bidrog i hög grad till sina landsmäns död med sitt arbete. Den 28 april stod däcket färdigt för operationer mot Narvik.

Den 22 maj 1940 upptäcktes från svensk sida ett tyskt havererat tvåmotorigt bombplan vid Morfarsbukten i norra änden på Sitasjaure, en norrbottnisk fjällsjö på gränsen mellan Sverige och Norge någon mil sydöst om Narvik. Den svenska militära telegramrapporten lyder:
" +1OE HD 278 22/5 18:30 Till ÖB = ÖN 740 1:764=CH I 19 Rapporterar: Nödlandat tyskt tvåmotorigt bombplan ( Henkel?) har påträffats på isen av Sitasjaure 3 km sydväst riksröse 256. Viktigaste delarna sönderslagna eller bortförda. Nu endast flygkropp och motorer kvar. Enligt meddelande från norrmän har besättningen ( 4 man) tillfångatagits av allierad militär 16/5 Kl 02:00. Planet numera helt oanvändbart. Undersökning på platsen gjord av I 19 splanbesättning på befallning GRPSTABSSCH."
Flygplanet, som var av typ Heinkel He 111 H-3 werknr. 6830 och hade beteckningen 1H+DN, var synbarligen utvändigt intakt och hade av någon anledning tvingats till en forcerad buklandning. Inga spår fanns efter någon besättning varvid antogs att dessa klarat landningen och tagit sig in i Norge. Gränsgatan löper bara någon km norr om sjön.
Planet antogs ha varit på uppdrag över Narviksområdet och i samband med detta erhållit stridsskador ( en stor mängd kulhål kunde iakttagas) som lett till nödlandningen.

Klockan 10:10 den 15 maj 1940 startade tre engelska jaktplan ( red section) av typ Blackburn Skua, tillhörande 800 squadron, från det engelska hangarfartyget HMS Ark Royal. Piloterna ombord var Löjtnant E.G.D. Finch-Noyes med akterskytt Petty Officer airman H.Cunningham. Midshipmen L.Gallagher med skytt P/O R.Rolph och Midshipmen D.Martin med skytt Leading Airmen W.Tremeer. Uppdraget var att skydda ankringsplatserna för allierade fartyg vid Tjeldsund och Harstad.

Engelsmännen siktade fyra Heinkel He 111 i öppen formering över Hartvigvann bara efter några minuters flygtid. Tyskarna var i färd med att bomba brittiska fartyg vid Bjerkvik, där allierade trupper gått i land två dagar tidigare. Tyskarna tätade formeringen när Skuaplanen siktades och alla fyra jaktplanen öppnade eld mot tyskarna. Heinkelmaskinerna steg med fullt motorpådrag och Skuaplanen tappade stridskontakten med tyskarna. Heinkelplanen tycktes nödfälla sina bomblaster i havet. Till sist försvann tyskarna in i moln med sydlig flygriktning.

En ensam Heinkel He 111 siktades en stund senare. Den gjorde försök att bomba allierade fartyg i Narviks hamn. Denna maskin attackerades men började omedelbart att flyga in och ut ur molnformationer. Hursomhelst så lyckades "Red 1", Finch-Noyes och Cunningham, gå till attack fem gånger. Två bakifrån och resten från sidan. "Red2" och "Red 3" anföll bakifrån. Heinkel´n fällde eventuellt en bomb under denna attack men den träffade långt från målet. Akterskyttarna på "Red 1" och "Red 2", Cunningham och Rolph, lyckades få in många bra träffar.

Under morgontimmarna onsdagen den 15 maj har sex Heinkel He 111 startat ett uppdrag från basen på Vaernes. Dessa maskiner tillhörde Kampfgeschwader 26 andra grupp och femte staffeln. Målet var " angriff auf schlachtschau bei Narvik" ( ungefär: anfalla mål i stridsområde Narvik) som förlustrapporten säger.

Någon gång runt elvatiden denna onsdag anfaller Skuaplanen den ensamma Heinkel-bombaren över Herjangsfjorden i Narvik varvid luftstrid uppstår. Med tre engelska jaktplan efter sig får den tyska bombaren svårt att genomföra sitt uppdrag utan får inrikta sig på försvar och att försöka undkomma. De allvarliga träffarna från jaktplanen gör dessvärre hemflygning omöjlig. Den tyske flygföraren Uffz. Siegfried Blume meddelar de övriga tre i besättningen att bereda sig på nödlandning. Befälhavaren ombord, Feldwebel Karl Grube, drar i handtaget uppe till vänster i cockpittaket och nödfäller de sista bomberna som man inte vill ha med sig ner i marken.

Framför planet utbreder sig Tverrdalen som i söder stupar ner mot Skjomen. Därefter fjäll igen, och där, en bit längre fram ligger sjön Sitasjaure med berget Moukeris till höger och Morfarsbukten rakt i flygriktningen. Här ligger fortfarande tjock is med ett lätt täcke av blötsnö. Besättningen bestämmer sig raskt. Här får det bli. Blume klarar inte att hålla planet i luften längre och ämnar buklanda maskinen på isen, helt nära stranden.
Signalist Uffz. Helmut Bennighof spänner fast sig på sidosätet i radiorummet och färdmekaniker Uffz. Werner Wamser knäpper fast säkerhetsselen som skall hålla honom fast i dörröppningen mellan bombrummet och förarkabinen.

Nödlandningen går helt enligt instruktionsboken och alla är välbehållna. Man klättrar ur planet genom luckan på höger sida i nosen, går ut på högra vingen och hoppar ner i snösörjan på isen. Blötsnö täcker fortfarande stora delar av fjället men här och där lyser barfläckar så besättningen beslutar sig för att försöka ta sig ner till Skjomen där man tidigare sett gårdar från luften. Tyskarna börjar så sin långa vandring över fjället och den branta nerfarten mot Skjomen dit man anländer den 16/5 kl 02:00. Här blir besättningen omedelbart tillfångatagen av en polsk patrull och sedan fraktade som POW´s till England. Flygarna överlevde kriget i kanadensiskt fångläger och frigavs i slutet på 40-talet.

1977 ansökte en polisman från Kiruna, Roine Norström, genom den svenska hittegodslagen, om att bli ägare till flera flygplansvrak som låg kvar sedan kriget i norra Sverige. Det var t.ex ett bakparti till en Junkers Ju 88 i Torne Träsk, en Messerschmitt Bf 110 D-0 i Upmasjaure och en Heinkel He 111 i Sitasjaure.

Ju 88:an och Me 110:an bärgades och såldes till tyska museer men He 111:an ville ingen ha så den blev liggande kvar. Motorerna hämtades dock och försvann. Under alla år har mängder med människor, turister, souvenirjägare, flygintresserade och Samer gjort allt man kunnat för att få med sig så mycket man kunnat. I ett tidigt skede, när flygplanet låg i vattnet, har någon med traktor försökt att med wire dra upp planet på stranden. Det ledde till att stjärtpartiet skars av. Längsgående balkar, som höll upp kroppskonstruktionen, har kapats och lett till att bakkroppen kollapsat för snö och is. Själva cockpitdelen försvann också den i ett tidigt skede.

Detta faktum, att den ännu år 2005 låg kvar där på stranden, gjorde att Bengt tog kontakt med Roine för att pejla hur tankarna kring vraket gick. Idén med en fortsättning på Heinkelprojektet tilltalade Roine som dock kunde meddela att han tyvärr inte längre var ägare. Ny ägare sedan några år var Magnus Löwenstein, flyghistoriker från Bergeforsen i Sundsvall. Magnus vidtalades och var, efter att ha hört vad som var på gång, villig att överlåta vraket till Bengt.

Hösten 2005 gjordes en rekognoseringstur till Sitasjaure för att kolla vägar och naturligtvis statusen på vraket. Det var precis som vi sett på bilderna, inget hade förändrats de sista åren.

2006 började planläggning av bärgningen. En ansökan om lyft med det norska luftforsvarets räddningshelikopter, Sikorsky Sea King, skulle göras i samarbete med norska Forsvarsmuseet. Major Anders Utgård i Bodö ordnade alla papper och koordinerade med räddningstjänsten. Ett basläger skulle ordnas samt ett gäng som kunde förbereda vraket för några lyft. Transport av vraket var också en nog så viktig post i operationen. Operation bärgning skulle gå av stapeln i början av augusti 2008

Det blev, efter några avhopp i sista stund, bara tre man som bilade från Falkenberg den 8 augusti. Det var Sune Andersson och Bengt Hermansson samt Thor-Peder Broen som steg på i Tolga där vi övernattade. Nästa anhalt var Bodö där Birger Larsen på Luftfartsmuseet ordnade med förläggning och lånade ut specialverktyg som vi skulle behöva. Den tionde var vi framme vid baslägret, campingen vid Ballangen .

Bärgningsoperationens första dag började med Sunes grötfrukost, en från början rätt stabbig sak som stadigt förbättrades dag för dag. Bilade sedan de 7 milen norrut mot Narvik, Beisfjorden och serpentinväg upp på fjället. Vägen överskrider gränsen precis där det var lagom att stanna. Efter en dryg timmes fotvandring kunde vi börja arbetet. Sune och Thor gick lös på vingkoppelbultarna. Grova saker som krävde mycket massage och medel innan de släppte för specialnyckeln. Bengt borrade ur hundratals nit för att kunna separera bakkroppen från bombrummet. Allt detta tog tid och vi slet ganska hårt för att bli klara. Vi hade tre dagar på oss innan Helikoptern skulle anlända. Hoppas vädret håller i sig.

Bland stenarna runt vraket hittades en hel del smådelar och Thor gav sig iväg på upptäcktsfärd längs stranden och gjorde flera fynd.
Stjärtpartiet som dragits av vid tidigare bärgningsförsök hade vi för avsikt att hämta. Vi hade en tämligen bra beskrivning på var det senast hade legat. Positionen skulle vara c:a 60 m ut i vattnet. Av denna anledning hade vi kontaktat en dykare som tillika är juornalist. Kvällen innan han skulle ansluta till oss fick vi meddelande om att han just brutit foten ! Vi försökte spana av det närmsta vattnet så gott vi kunde och bad senare även helikoptern om hjälp för lokalisering. Allt utan resultat. Antingen har någon bärgat det från isen eller så har ismassorna ( sjön är reglerad och vattenståndet kan skifta 10 meter) tagit det med sig ut på djupare vatten.

Sea King 189 anländer från Bodö

Exakt klockan 12, som avtalat var, kom Sea King 189 svepande mellan fjälltopparna. Gjorde en lågsväng över oss och landade på en platå c:a 100 meter från oss. Först ut ur maskinen var Major Anders Utgård, FMU Bodö och ordföranden i NÖFMF, Jon-Arne Bergseth, tätt följd av besättningen, ett glatt och trevligt gäng från 330 skvadronen på Bodö. Det var fortfarande bra väder men det hade spåtts regn mot sen eftermiddag så det var bara att sätta fart.

Nästan hela bärgningsstyrkan

Det togs fram lyftnät för lösa delar och tjocka stroppar för de tyngre lyften. Bakkroppen och vingdelen innebar inga problem, men hur tung är mittsektionen ? Lastmästaren och signalisten, som var de äldsta ombord, var säkra på att detta skulle " gå greit ". En av de unga förarna var däremot skeptisk.

Efter två enkla lyft var det så dags för mittsektionen. Spännande ! Är det för tungt ? Hur gör vi då ? Blir det fiasko ? Allas blickar var riktade mot den grova, men enkla, stroppen som skulle bära hela denna tunga del med bombrum, vingbalkar, motorfundament och två kompletta landningsställ. Vattnet piskades till dimridåer när maskinen hovrade ut över vraket. Så började den ena sidan lätta lite, stannade upp, för att sedan hur lätt som helst gå till väders.

1H+DN gav sig av på sin sista flygning. Föraren fick sedan frågan om hur tungt det var. "Aner ikke men de gikk aldri opp på rött !" Starka grejer ,den gamle Sea Kingen! Även vi som skruvade fick lift med helikoptern och slapp att gå den sista gången.

Vi fick en ledig dag på fredag och tog en tur till Krigsmuseet i Narvik. Mycket intressant! På lördag kom lastbil och släp från Morups Åkeri i Falkenberg. Ingvar Johansson med sonen Mikael som co-driver. Vi drog till fjälls omgående för att lasta. Kran fanns på bilen att lyfta med. Men vad stort vraket blev när man såg det så här, i annan miljö!

Det blev lite funderande och stökande innan Heinkel´n lade sig till vila på flaket. Serpentinvägen utför är inget Ingvar vill göra om igen! Ner till Ballangen för omlastning till släpet. Eftersom centerdelen upptog hela bilflaket fick inte vingdelen och bakkroppen plats. Vi lånade en vanlig släpvagn och åkte hela vägen tillbaka upp på fjället för att hämta resten. När vi kom tillbaka var det natt.

Söndag lämnade vi Ballangen med "skojarlasset". Vart än vi stannade blev det folksamling. Nästa anhalt var Bodö Flygmuseum. Birger Larsen hade lovat oss lite Heinkelprylar. En komplett Jumo 211 D-1, roder, flaps, däck och ett par meterhöga pallar med delar.

Efter lastning vinkade vi av Ingvar och Mikael. Vi andra tre fick oss lite mat och snack med Birger innan vi slocknade. Det hade varit full fart och mycket händelserikt under några dagar.

1H+DN:s resa är över

Väl hemma igen var det avlastning och lagring i väntan på isärtagning och restaurering. Vi har fått disponera en bit av lokalerna till Morups Lagerservice ( Ingvar Johansson) i Falkenberg.

Vi som hade förmånen att vara med var eniga om att vi haft stor tur med hela operationen, både med väder, arbetet, transporten och helikoptern. Mycket hade kunnat gå snett. Vi var också glada över att vi verkligen klarat att göra något som många bara drömmer om.