1940-05-25

Messerschmitt Bf 110D-0, Werk # 3154

2./Z.G. 76

Färgprofil av Claes Sundin

Fw Neureiter, Flugzeugführer
Uffz Heinz Hätscher, Beobachter

Tysk nödlandning på svensk fjällsjö

- Text av Bengt Hermansson -

Eftersom vraket av detta tyska tvåmotoriga jaktplan av typen Messerschmitt Bf 110 D-0 inte officiellt återfanns förrän sommaren 1946 har dess historia varit föga känd.
Forskning i eftertid har försökt klarlägga händelseförloppet och identifieringen av flygplanets tvåmannabesättning.
Det skulle dock dröja ända till år 2015 innan hela historien kom fram i ljuset.

Flygplanet:

Denna Messerschmitt Bf 110 D-0 var en speciellt framtagen variant för operation "Weserübung" i Norge. Planet var försedd med en 1200 liters extratank fast monterad under flygkroppen. Idén hade tagits fram i samarbete med Messerschmittfabriken och Luftwaffe Erbrobungsstelle Rechlin avdelning E2.
Avsikten var att väsentligt utöka aktionsradien för flygplanet avseende på de långa flygsträckorna utan flygfält som utmärkte förhållandena i Norge.
Teknisk mentor för introduktion av flygplanstypen och utbildning av flygande personal i I/Z.G.76 var Stabsing. Alexander Thoenes, som var utsänd från Rechlin och även fungerade som testpilot. Z.G. 76 förlades inledningsvis på Sola i Stavanger men flyttades delvis upp till Vaernes i Trondheim för att kunna ge jaktflygunderstöd för operationer i Nordnorge.

Foto via Ki Michael Johansson

Bakgrund:

I slutet av maj 1940 hade de allierade upprättat en flygbas på Bardufoss, norr om Narvik. Här fanns 263 och 46 fighter squadron som flög med Gloster Gladiator respektive Hawker Hurricane i syfte att freda de allierade markstyrkorna som landsatts runt Narvik.

Händelsen:

Den 24 maj hade I/Z.G.76 uppdraget att eskortera ett antal Junkers Ju 52 upp mot Narviksområdet. Me 110:orna skulle flyga i fyrgrupp ( Schwarm) med en start på morgonen och en annan på eftermiddagen.
Två av flygplanen som lättade från Vaernes den morgonen flögs av Oblt. Gustav Lobes med Fw. Neureiter som rotetvåa. Neureiters navigatör var, som vanligt, Uffz. Heinz Hätscher. ( Stabsing. Thoenes skulle ingå i "eftermiddagsgruppen").
På förmiddagen gick larmet i Narvik. De allierade luftvärnskanonerna spelade upp mot Junkersmaskiner och fyra Messerschmittar som kom söderifrån på c:a 2000 meters höjd. När transportplanen släppt sin last och börjat återvända vände jaktplanen nosen mot den allierade flygbasen Bardufoss. Flying Officer Francis Grant-Ede hade ensam beredskapsvakt och lyfte med sin Gladiator klockan 12:40. Tio minuter senare var han i luftstrid med de tyska jaktplanen.
Grant-Ede sköt salva efter salva mot de tyska planen och lyckades bl a få träff i vänster motor på en av Messerschmittarna.
Oblt. Lobes uppfattade att hans rotekamrat hade motorproblem och flög jämte Neureiter söderut. Flygplanen hamnade så småningom en bra bit in på svenskt territorium där Neureiter meddelade att han nog blev tvungen att sätta ner maskinen på en sjöis. Neureiter buklandade flygplanet helt perfekt på den lilla sjön Upmasjaure i Norrbotten. Båda besättningsmännen var välbehållna. Oblt. Lobes registrerade läget och meddelade positionen när han landat på Vaernes.
Dagen efter sändes en stor Heinkel He 115 iväg från Hommelvik för att hämta de nödställda flygarna. Oblt. Lobes var med på färden. Tyvärr kunde inte den stora maskinen landa på det korta istäcket utan fick återvända.
De nödställda fick vackert stanna kvar vid vraket ett dygn till. Förnödenheter fanns att tillgå i den gummibåt som alltid medfördes i nödutrymmet bak i flygkroppen.
Den 26 maj gjordes ett nytt försök med en Heinkel He 59 från Seenotflugkommando 1. (Här var även Oblt. Lobes med och tog bilder) Den flottörförsedda maskinen lyckades landa på den sörjiga isen och plocka upp de nödställda och en del utrustning från planet. Därefter startade man och försvann från platsen. (detta var inget som kom de svenska militära myndigheterna till kännedom)

Vraket som det såg ut 1983. Foto via Pär Erixon

Efterspel:

Planet sjönk till botten av sjön när isen smälte och upptäcktes av fiskare sommaren 1946. Vraket har sedan varit föremål för otaliga ogenomtänkta bärgningsförsök som endast lett till att planet förstörts. I slutet av 70-talet gjorde en privatperson från Kiruna, med hjälp av hittegodslagen, sig till ägare av bl a denna Me 110. Avsikten var att bärga resterna och bevara detta på något svenskt museum. Då inget intresse visade sig från svenskt håll såldes vraket till ett tyskt museum i Sinsheim där vrakdelarna kan beskådas. FLC har dock, på delvis underliga vägar, lyckats hitta en hel del föremål från flygplanet.

Motor och stjärtparti 1983. Foto via Pär Erixon

Ett mycket stort tack riktas till Dipl Ing. Jürgen Thoenes som hörde av sig till FLC där han förklarade att han "tragglat" sig igenom den på hemsidan skrivna historiken (på svenska) och förstått att det var något som var fel. Han håller på att skriva en bok om sin far Alexander Thoenes som tidigare felaktigt antogs varit navigatör ombord på "Upmasjaureplanet". Mycket av den nya som kommit fram har sin källa i Alexander Thoenes noggrant förda dagböcker. Bl a kunde klarläggas att flygplanet i fråga hade den för flygtypen typiska stora extra bränsletanken s.k "Dackelbauch".
Den ersattes först senare av en mindre fällbar typ. Ett annat frågetecken är planets kod. NO+DS var Messerschmittfabrikens kod, som fanns kvar under vingarna.
På kroppen skulle det ha funnits rester av koden M8 och de resterande bokstäverna skulle, enligt hittills obekräftade källor, vara NK (med rött N)

Uffz. Heinz Hätscher överlevde kriget och var c:a 25 år vid händelsen.

De av tyskarna bärgade delarna, står utställda på museet i Sinsheim. Foto via Ki Michael Johansson.

Planets ena stjärtfena med roder finns bevarade i FLC:s samlingar, dessa är uppmålade helt fel någon gång efter kriget men originalfärgen skall vi försöka ta fram med hjälp av professionell konservator. Foto: © Sven Persson

Systermaskinen 3155. Foto via Ki Michael Johansson