1942-08-04

Supermarine Spitfire PR.IV (Type D) - Serial # AB314

1 PRU - Wick, Scotland


Färgprofil av Claes Sundin

  • P/O Leslie Whitaker, Pilot

 

Engelskt Spitfirehaveri i Funäsdalen 1942

- Text Bengt Hermansson -

Klockan var strax efter två på eftermiddagen den 4 augusti 1942, ett flygplan observerades över den Härjedalska fjällvärlden av den då 10-årige Karl-Erik Långström, Bruksvallarna. Plötsligt lösgjordes något från planet, en fallskärm utvecklades och dalade ner mot marken. Planet fortsatte förarlöst och kraschade nära Lillåsvallen, Funäsdalen, en sätervall cirka 4 km nordväst om Ljusnedal. Planet var en Supermarine Spitfire typ PR.IV med serienr. AB314 och tillhörde 1 PRU (Photographic Reconnaissance Unit). Spitfiren hade startat från basen på Wick i Skottland tidigare på dagen för ett fotospaningsuppdrag över fjordarna runt Trondheim. Uppdraget var att försöka lokalisera tyska slagskepp. Planet blev kraftigt beskjutet av tyskt luftvärn varvid flygplanet erhöll flera träffar och återflygning till basen bedömdes bli besvärlig. Efter en stunds flygning med den svårt skadade maskinen fick flygföraren Pilot Officer Leslie Whitaker sådana problem att han valde att lämna flygplanet. Under nerfärden i fallskärm lyckades Whitaker få eld på de kartor som medfördes i flygoverallen vilket resulterade i att även fallskärmen sveddes. Whitaker trodde att han befann sig över norskt territorium och ville inte att kartmaterialet skulle hamna i tyskarnas händer. Den oskadde Spitfirepiloten togs omhand av svensk militär under ledning av HKH Prins Carl-Johan.

Modellbygge och foto © Bengt Hermansson

Själva flygplanet gick ner i marken inte långt från den lilla fäboden Lillåsvallen. Ortsbefolkningen tilläts plocka delar från det havererade flygplanet i sådan omfattning att det avsevärt försvårade den tekniska undersökningen. Resterna av planet transporterades av svenska flygvapnet till F4 på Frösön för undersökning och såldes sedan som skrot.

Foto: via Bengt Hermansson

P/O Whitaker sändes till Falun (Främby) för internering och släpptes för repatriering den 5 april 1943. Leslie Whitaker omkom sedermera över Frankrike i maj 1944. Då flög han bombare i RAF 161 squadron.

Foto: via Bengt Hermansson

Detta var det enda engelska flygplanet av typ Spitfire som havererade i Sverige under krigsåren.

Här följer en ögonvittnesberättelse av Lennart Nilsson, Ljusnedal, och ägare till Lillåsvallen.

Jag var 17 år när det engelska flygplanet slog i backen vid Lillåsvallen. Jag och två kusiner till mig höll på med slåttern på hemgården i Ljusnedal. Först hörde vi motorn som gick orent och sedan såg vi flygplanet komma på sydlig kurs. Planet lämnade en tunn rökslinga efter sig. Plötsligt hoppade föraren ur planet, vi kunde se ett knyte lämna planet och sedan slog en fallskärm ut. I samma ögonblick vek sig planet och kom rusande ner mot backen. En av kusinerna sa att planet eventuellt skulle kunna hamna rakt på oss där vi stod, så vi såg oss omkring för att söka skydd. Men planet försvann ur vår åsyn bakom skogen och strax efteråt hördes ett väldigt brak. En liten rökpelare steg över skogen och skvallrade om i vilken riktning störtningen skett. Läget på röken, tyckte vi, låg precis i riktning mot vår sätervall, Lillåsvallen, som låg ungefär 5-6 Km vägledes från den plats vi befann oss. Vi kastade oss upp på cyklarna och trampade iväg, oroliga över vad som kunde ha skett vid vallen. På Lillåsvallen var då bara min 13-åriga lillasyster och en något äldre flicka från Hede. När vi kom fram möttes vi av de uppskrämda flickorna, men vallen stod kvar. Flygplanet hade gått ner c:a 2 Km från vallen. På kort tid samlades mängder med folk från hela grannskapet. Alla ville fram för att se nedslagsplatsen. Planet hade nära nog gått lodrätt ner i backen och gjort en stor grop i den steniga marken. Av flygkroppen återstod väldigt lite men vingarna kunde man klart urskilja. Så småningom kom den svenska luftbevakningen från Funäsdalen till platsen. Chef för den avdelningen var HKH Prins Carl-Johan. Efter ett tag kom den engelske piloten till vallen. Han hade tydligen hamnat någonstans i riktning mot Anåfjället och kom nu gående på vägen med armarna uppsträckta. Han trodde, hörde vi senare, att han hoppat över Norge och skulle tas tillfånga av tyskarna. Flygaren blev visad in i köket på vallen och blev mycket lättad när han fick klart för sig att han var i Sverige. Han togs om hand av Prinsen för ett första förhör och döm om vår förvåning när, efter en stunds pratande, flygaren och Prinsen reste sig upp och omfamnade varandra! Det visade sig otroligt nog att de båda var bekanta och hade gått på samma skola någonstans, förmodligen i England. Prinsen tog sedan med sig den engelske flygaren till Funäsdalen och sedan såg vi honom inte mera.

Innan den svenska militären kom på plats vid vraket hade säkert hundra personer försett sig med stora och små souvenirer från planet. Sedan blev området avspärrat med vakter. Manskap från F4 på Frösön kom och forslade bort de största resterna men en del smådelar låg sedan kvar. Den lilla brand som uppstått slocknade av sig självt men bränsle hade sprutat ut på fjällbjörkarna runt omkring som därefter blev bruna. F4 folket ledsagades till platsen av en man från Flon ( någon Km norr om Lillåsvallen) som var inkallad vid F4, han hette Einar Wagenius. Jag kommer ihåg att det var någon del till planet som inte hittades, jag tror det var ett hjul, och man trodde att en 15-årig pojke från grannvallen tagit det varpå han inkallades för förhör hos militären. En otrevlig upplevelse för den stackars grabben som förmodligen inte hade något som helst intresse för något hjul. Jag tror att hjulet hamnat i någon av de myrar som omger haveriplatsen. Det ligger i så fall kvar där än i dag. Flygarens fallskärm hittade jag två-tre år efteråt instoppad i en hålighet bortåt Anåfjället och den tog militären hand om.

Foto från haverirapporten visande motorn. Foto via Nicklas Östergren

I dag är det väldigt lite som syns av platsen. Sly och buskar har på snart 70 år växt över gropen och den lilla "gata" som planet åstadkom kan knappt längre urskiljas.

Läs mer om 1 PRU och dess plan.

Som ovan nämnts plockade ortsbefolkningen en hel del från haveriplatsen, vissa av dessa delarna har över åren generöst nog tilldelats FLC så att de kan visas för eftervärlden.

Säkerhetsbältet till maskinen. Foto: via Bengt Hermansson

Diverse instrument från planet. Foto: via Bengt Hermansson

Bränslefilter till Merlin 45-motorn. Foto: via Bengt Hermansson

Planets vingluckor finns bevarade i FLC:s samlingar. Foto © Nicklas Östergren