1943-11-18

Consolidated B-24D Liberator "War Baby" – Serial # 42-40128

Färgprofil av Ingemar Melin

USAAF 93 BG, 328 BS, Hardwick, Stn 104

1Lt F. Kilcheski, Pilot
1/Lt R.A. Hill, Co Pilot
2/Lt W.H. Sills, Navigator
2/Lt A.H. Schonier, Bomber
S/Sgt G.A. Corn, Engineer
T/Sgt E.J. Donnelly, Radio Operator
Sgt B.L. Carlsson, Left Waist Gunner
S/Sgt R.D. Bryce, Right Waist Gunner
Pvt J.E. Nichols, Turret Gunner
Pvt D. Cairns, Tail Gunner

Anfall mot Kjeller i Norge

- Text av Arne Svensson -

B-17 Flygande fästningar och B-24 Liberators från USA:s 8:e luftflotta hade sedan ett år tillbaka från baser i England under dagtid bombat fientliga mål förutom i Tyskland och Frankrike även i Norge.

Torsdagen den 18 november 1943 var det åter dags för en stor räd, denna gång mot en reparationsdepå utanför Oslo. Två dagar tidigare hade Liberatorplan försökt sig på samma uppdrag, men då tvingats återvända då ett molntäcke täckte målet.
Nu var sikten emellertid perfekt och anfallet skedde från ca 4000 m höjd och med mycket gott resultat. På väg hem hade den stora flygarmadan om nära 100 plan knappt sett kusten försvinna bakom sig förrän Luftwaffe dök upp i form av en grupp Messerschmitt Bf 109 och några Junkers Ju 88. Under den luftstrid som följde sköts sex Liberatorplan ner och tre andra fick sådana skador att de inte vågade sig på den långa färden hem över Nordsjön, utan vände mot det neutrala Sverige. Några av de hemvändande planen kastade sina kvarvarande bomber i havet ca 25 distansminuter väster om Koster. Svenska fisketrålaren Bris var nära att träffas av en bomb som föll endast ett hundratal meter därifrån.
Ett av de tre plan som styrde mot Sverige landade senare i Trollhättan. Besättningen hann dock sätta eld på planet innan svensk militär kom fram. De andra två planen lyckades ta sig nästan ostörda så långt in i landet som till Örebro. Ett av dem blev beskjutet av luftvärn då det passerade Karlstad. Det är om Örebro-planen jag tänker berätta om här.

Undertecknad, som vid den tiden var en flygintresserad skolgrabb på 15 år, vill här försöka återge händelsen, dels sådan jag själv upplevde den, dels genom hörsägen samt vad jag nu 30 år senare (1975) med hjälp av myndigheter och andra forskat fram under det senaste året.

Foto via Ingemar Melin

Det var vid 12-tiden och jag var hemma från skolan på frukostrast när ett ovanligt motorljud hördes. Jag sprang fram till fönstret för att se efter - och högt upp på den klara blå himlen såg jag då (under stor upphetsning) ett fyrmotorigt flygplan men med långa smala vingar….Liberator. Resten av rasten gick sedan åt att betrakta planet som kretsade över staden, men tyvärr, skolan kallade till flera lektioner. Senare nådde oss ryktet om att två stora bombplan hade landat på flygfältet. Efter sista lektionens slut blev det fart på cykeln för att köra ut och titta på de spännande maskinerna, men militär hade då hunnit sätta upp avspärrningar. På det långa avståndet kunde man bara skymta planens siluetter i skymningen. Jag träffade dock två kompisar som jobbade som springgrabbar och hade varit på plats från början - och dom kunde berätta.

Foto via Nicklas Östergren

Foto via Mikael Forslund

Efter att ha kretsat en lång stund över staden och bl.a. gjort sväng över Hjälmaren strax öster om Örebro och där i vasskanten vid Sundby släppt några föremål, bl.a. ammunitionsband, landade den första Liberatorn kl. 13.10. Springgrabbarna som tidigt anat att planet skulle landa, stod och väntade när det kom rullande emot dem och stannade endast 30 m från ett järnvägsspår vid fältets nordöstra hörn. De gick fram till planet just när besättningen (bl.a. löjtnant Fogerty och Walker) hoppade ut med pistoler i händerna. Grabbarna som talade litet engelska frågade flygarna: - English? – No, USA, svarade de och frågade sedan själva: - Sweden? – Yes, blev grabbarnas samstämmiga svar. Då blev flygarna (som trott sig vara i Norge) jätteglada, skrattade och tog i hand. Klappade om grabbarna och bjöd dem på cigaretter av märket Lucky Strike.
De flesta besättningsmedlemmarna var unga grabbar på ca 22 år. Efter en stund kom det flera privatpersoner rusande, senare även polis och militär.
Under tiden hade den andra Liberatorn dykt upp och efter ett varv runt staden, då också detta plan passade på att kasta ner ammunitionsband (som hamnade på en åker vid Almby), landade det kl. 13.25. Denna besättning (bl.a. löjtnant Kilchelski och Hill) försökte att sätta eld på planet med hjälp av brännflaskor och en lyspistol, men en per cykel tillskyndad vaktmästare och senare också polis lyckades avstyra det hela. Det sista planet hade smeknamnet "War Baby" samt en lättklädd pinuppa som krigsmålning på nossidan.
Ett antal påmålade små bomber visade att planet hade varit med om 11 st tidigare uppdrag. Detta som skulle ha blivit det tolfte slutade ändå lyckligt.
I det ena planet fanns det berömda men topphemliga "Norden-siktet" kvar, men saknades i det andra. (Förmodligen den som gjorde Hjälmaren-svängen). Radioanläggningarna var emellertid förstörda i båda planen medan bombfällnings-anordningen var oskadade.

Bombmålet. Foto via Bo Widfeldt

USAAF förlustrapport efter anfallet. Foto via Bo Widfeldt

Besättningarna som bestod av 2 x 10 man transporterades till polisstationen för förhör. Där ordnades det fram mat från en restaurang. Polisens samlingsrum gjordes om till sovsal. Vidare fick flygarna möjlighet att få ta ett varmt bad. En läkare tog hand om några smärre köldskador vilka bestod av förfrusna kinder och fötter. Dagen därpå (fredagen den 19/11, kl. 11.15) hämtades flygarna av militär personal för transport i taxi till internering i Dalarna vid Gångförbundets gård i Bäckehagen. Som kuriositet kan nämnas att en av taxichaufförerna hade smeknamnet "Chicago" sedan han som ung hade bott i USA. Därmed var han ju självklart synnerligen lämplig som engelsktalande guide.

Enligt expertis var det något av en sensation att planet kunde ta sig ner på Örebros flygfält vid Gustavsvik som var (och fortfarande är) ett gräsfält på Ca 1200 x 900m. Att flyga dem därifrån ansågs definitivt omöjligt. Några svenska flygare från Västerås gjorde redan dagen efter nödlandningen försök att starta med planen, men marken var för lös. Enda utvägen verkade vara att montera ner planen. Dock inväntade men kyla och tjäle och under tiden fick militär från I 13 palla upp planen så att de inte skulle sjunka ner i leran. Vidare fick de bygga en provisorisk bro med timmer, sten och grus över en bäck som korsade fältet östra del. Detta för att förlänga startsträckan.
En månad senare (torsdagen den 16/12, 1943) skedde så starten för förflyttning av planen till F1 i Västerås som var ett av flera uppsamlingsfält för nödlandade plan. Planen flögs av sina ursprungliga amerikanska piloter med medföljande svensk kontrollpersonal. Bensin hade man bara för färden till Västerås. Starten gick utan problem och ändå utnyttjade "jänkarna" inte bron och den förlängda startbanan . De vände strax framför och starten skedde alltså på den normala delen av fältet.
Ja, detta var några ord om episoden med Örebros två Liberatorplan. Mer finns säkert att tillägga, t.ex. frågan om de förlorat orienteringen eller medvetet flugit direkt till ett förutbestämt och på kartan inritat flygfält. En del personer vill göra gällande att så var fallet. En åsikt som jag dock inte delar.

Ovanstående artikel är författad av Arne Svensson, Örebro 1975