1944-01-04

Consolidated B-24H Liberator "Queen Of Peace" - Serial # 42-7637

USAAF 392 BG, 577 BS, Wendling, Stn 118

Color Profile by Torstein Landström

1/Lt L. Page Jr, Pilot
1/Lt D.L. Heinemann, Co pilot
2/Lt D. Hickson Jr, Navigator
2/Lt W.B. Pettigrew, Bomber
T/Sgt R.C. McNamara, Radio Operator
T/Sgt J.J. Duggan, Engineer/Top Turret Gunner
S/Sgt F.A. Quagliano, Assistant Radio Operator
S/Sgt E.R. Baker, Assistant Engineer
S/Sgt T. Zeanah, Armorer/Ball Turret Gunner
Sgt W.E. Axvig, Armorer/Tail Gunner

Anfall mot Kiel

- Text av Bo Widfeldt -

Den 4 januari 1944 anföll 486 bombplan mål vid Kiel. Tidigare hade åttio plan tvingats avbryta anfallet och återvända till sina respektive baser till följd av dåligt väder. Efter anfallet saknades sjutton B-17 och B-24. Flera B-24H sågs störta men inga besättningar kunde säkert ange identitet för några av de flygplan som lämnade formationen. Endast ett flygplan kunde identifieras som "D" när det sågs störta. Fem fallskärmar hade även iakttagits.

På höjden 7 000 meter låg ett molntäcke och målområdet skymdes av dimma. Flera andra besättningar kunde rapportera att man sett fallskärmar från oidentifierade B-24.

B-24H 42-7637 hade träffats av luftvärnseld över målområdet. Luftvärnet vid Ystad sköt klockan 14.15 (LT) varningseld mot ett flermotorigt flygplan. Föraren 1/Lt Leander Page lyckades trots motorborfall genomföra en nödlandning vid Smedstorp, öster om Ingelstad, 14 km väster Simrishamn, klockan 14.50 (LT). Samtliga ombord klarade sig utan skador.

En i den tio man starka besättningen minns landningen i Sverige:
Strax innan vi tog mark intog samtliga kraschposition. Vi var oroliga för om landningen skulle ske just mellan de stenmurar som ofta omgav många fält i Skåne. Det lyckades! Vi landade med utfällt ställ eftersom det hindrade att bombutrymmet trycktes samman vid landningen. Noshjulet kunde förhindra att nosen trycktes in och skadade någon i besättningen.

Nu fälldes noshjulet in när flygplanet rullade ut på det ojämna fältet. Anledningen till att besättningen inte valde att landa på något flygfält var att man ännu saknade information om lämpliga flygfält i Sverige. De tillgängliga kartorna täckte endast en smal del av sydligaste Skåne. Besättningarna hade order att, om de tvingades landa i neutralt eller fientligt land, skulle flygplanet förstöras. Detta inträffade endast i några få fall 1943/44. Den amerikanske flygattachén diskuterade denna fråga med chefen för flygvapnet, general Bengt Nordenskiöld. Resultatet blev en PM, daterad den 22 februari 1944, där ett antal av flygvapnets baser rekommenderades som nödlandningsfält för amerikanska flygplan som hamnat i nöd. De fält som angavs var: Malmö (Bulltofta), Ljungbyhed, Rinkaby, Kalmar och Torslanda. Det svenska flygvapnet tog dessutom fram kartor med landningsinformation för de olika fälten. Avtalet tillkom av humanitära och rent tekniska orsaker. Troligen sparades många liv och dessutom underlättades arbetet kring bärgning och omhändertagande av både besättningar, flygplan och utrustning.

Queen of Peace kunde aldrig flygas mer. Till följd av svåra motorskador fick flygplanet demonteras och under 1945 såldes delarna som skrot.

Besättningen förhördes av löjtnant B. Frantz från F 10 Bulltofta på Hotell Svea i Simrishamn dagen efter landningen. Flygarna berättade att man startat från en bas i närheten av Nottingham och sedan flugit mot Hannover – Bremen till målet, som var Kiel. Man hade även haft jakteskort av Thunderbolt. Under anfallet träffades planet av luftvärnseld. Med motorbortfall flög man via Rügen förbi Bornholm in över Skåne, söder om Simrishamn. Besättningen kunde även lämna information om taktik, utrustning och om den personliga utrustningen, där bland annat sedlar i främmande valuta ingick.

Besättningen fördes till Främby dit de anlände den 8 januari. Leander Page kunde repatrieras och återvända till England den 29 mars 1944. Av över 1 200 amerikanska flygare, som under kriget internerades i Sverige, var han den ende som skulle anlända en andra gång den 20 juni 1944! Detta var en unik händelse eftersom allierade flygare repatrierades på villkor att de efter återkomst till England inte skulle tjänstgöra över områden som kunde medföra att de åter skulle hamna i Sverige!

Intervjuer med ögonvittnen

- Text av Leif Möller -

Bengt Åke Jönssons berättelse

I åratal hade Bengt Åke Jönsson i Järfälla utanför Stockholm några bilder i byrålådan av ett nödlandat plan från andra världskrigets dagar. empty.gif ¨ Han hade ärvt bilderna efter sin pappa, före detta pappershandlaren och taxibilsägaren i Gärsnäs, Wille Jönsson. Problemet var att Wille aldrig berättade för Bengt var han tog bilderna.
Men när Bengt läste reportaget i YA förstod han:
– Det var som en aha-upplevelse. Det var alltså här pappa tog bilderna. Han har berättat att då han tagit bilderna beslagtogs kameran av militärerna, men eftersom pappa körde taxi och hade den lokala polisen i Gärsnäs som passagerare så löste det sig och han fick omgående tillbaka kameran, berättar Bengt Åke Jönsson.
Pappa Wille ägde pappershandeln, men som så många andra var han mångsysslare och körde även taxi.
– Och på den tiden ägde polisen inte egna bilar utan fick ta taxi ut på uppdragen. Tänk er detsamma i dag, skämtar Bengt Åke.
Berättade din pappa något mer om nödlandningen?
– Nja, inte så mycket mer än att han tyckte att besättningsmedlemmarna verkade väldigt unga, säger Bengt.
Willes bilder måste vara tagna minuterna efter att planet nödlandat i leran den 4 januari 1944. Man ser nyfikna strömma till över åkern.
På en annan bild ser man besättningen, som fortfarande har sina flygarhuvor och selarna till fallskärmarna på sig. Några civila och militärer flockas runt amerikanarna.

En unik bild av planet tagen den 4/1 1944 av Wille Jönsson. Intresset från lokalbefolkningen var stor. Foto: Wille Jönsson (via Leif Möller)

Här syns delar av besättningen precis efter landningen. Foto: Wille Jönsson (via Leif Möller)

Sten Åke Hjalmarssons berättelse

Men om stämningen var lite spänd alldeles efter nödlandningen så blev den desto hjärtligare senare.
Det fick pensionerade flygkaptenen Sten Åke Hjalmarsson i Degeberga erfara. Vid den här tiden, år 1944, var Sten stamanställd flygsignalist vid flygflottiljen i Ljungbyhed. Hans föräldrar drev hotell Österlen på Lilla Norregatan i Simrishamn.
– Under veckosluten åkte jag hem till mina föräldrar. Och en gång när jag var hemma så ringde telefonen. Det var poliskonstapel Nilson som ringde och berättade att han fått hand om besättningen på en nödlandad amerikansk Liberator, berättar Sten Åke.
– Nilsson frågade mig "du som talar engelska, kan inte du ta flygarna på en promenad här i Simrishamn och berätta lite om staden?". Jag sade ja, tog min kamera och mötte amerikanarna. Men jag minns inte så värst mycket mer av händelsen. Det är ju trots allt många år sedan.
En av flygarna hade ett stort bandage om huvudet och Sten förmodar att han skadade sig vid den omilda nödlandningen vid Östra Ingelstad.
De promenerar fram genom ett vintrigt Simrishamn med snö på gator och hustak. Eskorten består av Sten och en uniformsklädd militär. Flygarna är klädda i de klassiska pilotjackorna.

Bilderna av besättningen är tagna i Simrishamn i samband med inkvarteringen. Foto: Sten Åke Hjalmarsson (via Leif Möller)

Sonja Hildings berättelse

Sonja Hilding från Södra Kverrestad blev vittne till nödlandningen. Sonja berättar:
– Far var hemvärnsman och en av de första som kom fram till planet. Besättningen satt kvar i planet och far berättade att de siktade med sina vapen mot svenskarna. Amerikanarna visste nog inte riktigt var de landat. Far kastade sig på cykeln och körde hem och hämtade mormors hemmasydda blågula flagga. Tillbaka vid planet bredde han ut den väl synlig på marken. Då kom besättningen ut.
Hemvärnet, som bildades under kriget, hade god lokalkännedom och det hade order att försöka vara först framme vid de kraschade planen.
Sonja berättar att hennes far hela tiden var beredd på att plan skulle dimpa ner. När Liberatorn dånade in hörde Sonjas far direkt att de hade motorproblem och han gav sig i väg direkt.
Men efter denna händelse lade han till en detalj i utrustningen som han sedan alltid bar med sig– en svensk flagga.
– Jag var åtta år då och upplevde tiderna som väldigt dramatiska. Samma sak var det med mor. Vi lyssnade på de överflygande planens motorer och kunde till slut höra om de var tungt lastade med bomber, eller om det var på väg hem till baserna utan last. Då lät inte motorerna så ansträngda. Och kom det plan på onormala tider visste far och vi andra att planet hade problem. Ibland när bombardemanget över tyska kusten var riktigt intensiv kunde vi känna att det skalv i marken, berättar Sonja.

Foto via Arlandasamlingarnas arkiv

Foto via Bo Widfeldt

Foto via Arlandasamlingarnas arkiv

Demonteringen av planet har påbörjats. Foto via Arlandasamlingarnas arkiv

Foto via Arlandasamlingarnas arkiv