1944-05-29

Consolidated B-24J Liberator "Flak Happy" - Serial # 44-40112

USAAF 492 BG, 856 BS, North Pickenham, Stn 143


Färgprofil av Ingemar Melin

  • 1/Lt N.B. Kehoe, Pilot
  • 2/Lt C.H. Bassing, Co Pilot
  • 1/Lt J.P. Carroll, Navigator
  • 2/Lt M. Grossman, Navigator
  • 2/Lt A.L. Hankin, Bomber
  • T/Sgt C.W. Allen, Engineer
  • T/Sgt W.J. Seufert, Radio Operator
  • S/Sgt G.S. Cavanough, Right Waist Gunner
  • S/Sgt L.W. Redmond Jr, Left Waist Gunner
  • S/Sgt H.E. Beasly, Ball Turret Gunner
  • S/Sgt E.E. Ester, Ball Turret Gunner

 

Den ensamme flygaren

- Text av Ingemar Melin -

Detta är berättelsen om Nicholas Kehoe - en amerikansk bombplanspilot ­ och hans märkliga flygning till Sverige under andra världskriget.För människorna på Söderslätt börjar historien strax före kl. 9 på morgonen den 20 juni 1944 då ett stort fyrmotorigt flygplan kommer in från sydost i trakten av Östra Klagstorp, ca 15 km öster om Trelleborg. Planet lämnar efter sig en svans av tunn rök och håller en stadig kurs mot nordväst. Plötsligt gör planet en skarp sväng och vänder nära nog 180 grader och flyger nu mot samma håll som det kom. Förvånat åser folk på marken plötsligt hur en besättningsman lämnar planet och en stor vit fallskärmskalott öppnar sig. Alla de som ser dramat från marken undrar när resten av besättningen skall hoppa - men det verkar inte komma några fler. Planet stiger därefter brant uppåt och liksom stannar upp i luften ­ för att därefter vända nosen neråt och ta ny fart samtidigt som det under nerfärden flyger i cirklar. Ännu en gång lyfter nosen uppåt och planet saktar av för att återigen vända neråt. Denna gång brakar det stora planet ner i ett betfält strax norr om den lilla byn Äspö.

Vinden för den ensamme hopparen några kilometer längre västerut och han tar mark i en annan liten by - Vallby. Samtidigt som ammunitionen från planets kulsprutor exploderar i det efterföljande eldhavet hopar sig frågetecknen. Var det verkligen endast en man ombord på ett så pass stort flygplan? Var kom han ifrån, och vad hade han varit med om tidigare på morgonen?
För en dag kom kriget väldigt nära människorna i trakten. Ett krig som utspelades inte så långt bort, endast ett 15-tal mil rakt söderut. En händelse som många skulle komma att minnas hela livet.

Det var inte ovanligt att utländska flygplan från de krigförande länderna "råkade" komma in över svenskt territorium under krigsåren. Varför just denna händelse tilldragit mitt intresse så speciellt, beror på att den utspelades i den trakt på Söderslätt där jag växte upp. Jag växte upp på en gård som låg endast 1 km ifrån den plats där den ensamme fallskärmshopparen tog mark. Det finns gott om människor i bygden där som fortfarande minns dramatiken den 20 juni 1944.

Låt oss börja med lite bakgrund. Veckorna efter D-dagen kämpar allierade markförband hårt för varje dags erövrat område i trakten runt Normandie. Tyska Armé - och SS-Pansarförband bjuder hårt motstånd och gör livet surt för amerikaner, britter och kanadensare. Tyskland visar sig vara långt ifrån slaget. Försörjningen för den tyska krigsmakten och därmed dess motståndskraft måste slås sönder.
Under juni månad intensifierar kommandot för USA:s åttonde luftflotta räderna mot den tyska infrastrukturen och hamrar hårt mot bränsleindustri, flygplansfabriker, järnvägsnät, hamnar, varv etc

492:a Bombgruppen. North Pickenham

1st Lieutenant Nicholas Kehoe tillhör den 492:a bombgruppen med basering på nyanlagda flygbasen North Pickenham i East Anglia i England. De har sedan dess aktivering i maj 1944 deltagit i 33 bombräder över tyskt eller tyskockuperat område. Man flyger det tunga bombplanet Consolidated B-24 Liberator som skulle komma att tillverkas i över 18000 exemplar innan krigsslutet.
492:a BG har under våren fått ut splitter nya B-24 av J-versionen som de flugit över från USA. Planen med en startvikt på 32 ton drivs framåt av 4 st Pratt & Whitney 14-cylindriga stjärnmotorer på vardera 1200 hk.

Bild som visar nosmålningen "FLAK HAPPY" på planets högersida.

Kehoe och hans besättning på 10 man flyger B-24:an "Flak Happy". På planets nos är det ditmålat en kanin, Snurre Sprätt som sorglöst vilar på ett moln och äter morötter. Allt medan luftvärnsgranaterna kreverar runt om honom. Namnet "Flak Happy" travesterar på den tyska termen "Flieger Abwehr Kanone" vilket betyder just luftvärnskanon.

De flesta av dessa s.k. nose-arts gjordes redan i USA när 492:a bombgruppens besättningar fått ut sina nya plan i april -44.

Besättningen poserar framför sitt flygplan.

Uppdraget

Tisdagen den 20 juni 1944 skulle för all framtid etsa sig fast i minnet hos de unga männen i den 492:a bombgruppen. Förbandet ingick som sagt i den amerikanska åttonde luftflottan i England som var en viktig komponent i de allierades gemensamma ansträngningar att betvinga de tyska riket.
När besättningarna blev väckta redan kl. 01.00 på natten anade man att nåt stort var på gång. Briefing var satt till 02.00. Det hördes ett suckande från besättningarna i briefingrummet när draperiet för kartan med det röda bandet föll.
Denna gång sträckte sig bandet tvärs över Nordsjön, korsade Jylland, följde Östersjön österut för att så småningom i höjd med den tyska ön Rügen göra en kursändring mot sydost mot Polska kusten. Bandet gjorde därefter en skarp böj mot väster mot målet som således skulle anflygas österifrån med solen i ryggen. "Target for today" var syntetbränsle-anläggningen i Pölitz, placerad vid floden Oders mynning och ett centrum för den tyska petrokemindustrin. (Idag Police i Polen)
Det stod med ens stod klart för besättningarna att detta skulle bli en lång resa ­ med gott om tid för tyskarna att arrangera ett varmt mottagande.
Av 492:a bombgruppens 34 besättningar som var kallade för uppdrag denna natt skulle 14 inte återvända.

Uppdraget till Pölitz skulle bli 492:a Bombgruppens 34:e uppdrag. Den 20 juni visade åttonde luftflottan som vanligt upp en otrolig styrka i massförstörelse. Samtliga 8th Air Force's tre divisioner skickades upp för formering i en ändlös ström av silverglänsande och gröna flygplan med bukarna fylla av spräng- och brandbomber. Detta var det hittills största antalet plan som samtidigt skickats upp av 8th Air Force.

Planen ­ strategin

Planen för anfallet var enligt följande: Samtliga tre divisioner skulle lämna den engelska kusten samtidigt på tre parallella linjer. Därefter skulle man hålla konvergerande kurser fram till en punkt ca 80 km väster om Jyllands västkust. Där skulle 3:e divisionen vika av mot sydost för anfall mot Magdeburg och Fallersleben.
1:a och 2:a divisionerna fortsätter sin väg över Danska halvön där 1:a divisionen viker av mot Hamburg och Ostermoor. Återstår gör då 2:a divisionen - där bl.a. 492:a bombgruppen ingår - som får ta i tu med uppgiften att anfalla Pölitz
2:a divisionen ställde denna dag upp med 12 Bombgrupper, var och en med 30 -40 plan.
En av Kehoe's kamrater i 492:a beskriver: "..efter start och formering betraktade jag den oändliga ström av bombplan som påbörjat sin flygning mot Tyskland. Den sträckte sig så långt man överhuvud taget kunde se, både bakåt och framåt"

För att på bästa sätt kunna försvara sig mot fientliga jaktplan flög man i formationer efter ett mycket noggrant upplagt system, s.k. Combat Boxes.Genom att dela upp varje Bombgrupp i lead, low och high squadron (squadron = grupp om ca 12 plan), samt inom varje squadron dela upp planen i element om tre, skapades en gemensam eldkraft som kunde vara förödande för anfallande jakt. Viktigt för försvarsförmågan var också att bombgrupperna med sina squadrons höll tätt ihop, att man flög i täta formationer. Ett faktum som skulle visa sig få ödesdigra konsekvenser den här dagen.
Varje B-24 Liberator hade 11 mans besättning och en defensiv beväpning bestående av 10 st Browning 12,7 mm kulsprutor.
I besättningen var 6 man avdelade att sköta kulsprutorna. Man kan förstå att det krävdes mer än nerver av stål att flyga igenom ett sådant kulregn. I dag skulle man dock möta en väl beväpnad motståndare som skulle sprida död och förintelse på ett sätt som männen i 492:a aldrig tidigare sett.

Start

Starten från North Pickenham inleddes 03.30 på morgonen. Formering, som normalt var en mycket omständig och komplicerad procedur, gick utan problem. Färden över Nordsjön förlöpte utan incidenter. Dock noterades att 856th Squadron som leddes av Nicholas Kehoe så smått hade börjat att halka efter.
2 dagar efter det att Nicholas Kehoe landat i Sverige skrev han ner sina upplevelser i en rapport kallad "Raid on Politz, 20 June 1944"
Kehoe: "Formering och rendez-vous med övriga grupper gick som planerat. Dock noterade jag att indikerad lufthastighet var väl låg. Vi indikerade inte över 150 -153 mph någon gång under hela sträckan fram till den danska kusten"

Denna bild är tagen på "Flak Happy" i USA strax innan överflygning till England i April 1944. (492nd BG Ass.)

Strax före 08.00 hade man korsat den danska halvön och kommit en bra bit in i Östersjön. Trots att man inte stött på eller sett några fiendejaktplan visade sig färden inte vara helt odramatisk. Plötsligt ser besättningarna i 492:a i riktning österut två mörka rökspiraler singla ner mot vattnet. Två B-24:or som befinner längre fram i bombplansströmmen har kolliderat med varandra strax söder om Fyn.
Tankarna går då genom mångas huvud: "hur många av de stackarna lyckades ta sig ut?"
Nästa händelse som inträffar är att ett av planen i 856th Squadron, B-24:an"Tobasco Keeds" råkar ut för en cylindersprängning i ettans motor. Piloten, Leutenant Velarde, beslutar då att vända tillbaks till England trots att han nu nästan har målet i sikte.

Luftwaffe går till anfall

Under hela flygningen har man legat i stigning, vilket inte går så snabbt med fullastade och fulltankade plan, men nu har man kommit upp på "anfallshöjd, vilket denna dag låg på 7500 meter. Man håller sig hela tiden över vatten. När man nått i höjd med Rügens nordligaste punkt, Kap Arkona, görs en kursändring mot sydost i riktning mot en punkt strax öster om floden Oders mynning.

Under denna kursändring tittar andrepiloten Charles Bastien på B-24:an "Big Time Operator" ut genom sitt högra sidofönster. Under svängen kan han se den oändliga bombplansströmmen bakom, men han blir nästan chockad när han ser hur mycket Kehoe's 856th Squadron har sackat efter. Han uppskattar luckan till minst 400 meter. Han hann dock inte tänka tanken färdigt, för då ­ plötsligt utan förvarning ­ inleder tyskarna sitt anfall.

Messerschmitt ME 410

Tyska radaroperatörer har kunnat följa bombarmadan på dess väg ända från det de lämnade den engelska kusten. Trots ovissheten om vilket som är dagens bombmål har Luftwaffes jaktflygkommando inte suttit overksamt. Stora styrkor av tvåmotoriga Messerschmitt Me 410, Me 110 samt Junkers Ju 88 har kallats upp från tunga jaktförband, s.k. Zerstörergeschwaders.

En del så långt bort som från västra Tjeckoslovakien. Dessa samlas och avvaktar vidare order i området runt Muritz See, ca 110 km sydväst om Rügen.
Bl.a. deltar Messerschmitt Me 410 från förbandet II./ZG26 baserade vid Königsberg / Neumark. Dessa är utrustade med 21 cm raketer placerade i speciella raketrör under vingarna, s.k Pulkzerstörer, avsedda att splittra och slå sönder tunga bombplansförband. En del av dessa plan är dessutom utrustade med en kraftig 5 cm kanon i nosen. Detta dödsbringande vapen slungade iväg sina projektiler med nära 1000 meter per sekund.
När bombplanen börjar närma sig Rügen upptäcks de tyska jaktplanen. Strax därefter inleds ett blixtanfall som i stort sätt raderar ut 856th Squadron.

En Messerschmitt Me 410 B-2/U5/R5 med fyra 20mm MG 151 kanoner i nosen

Anfallet inleds ca 08.05 och håller på i endast ett par minuter. Jaktplanen tycks koncentrera sig helt på Kehoe's eftersläntrande 856th Squadron.
Kehoe: "...ledargruppen (44:e Bomb Gruppen) gjorde en kursändring till höger helt enligt schemat för att nå inflygningspunkten öster om målet.
Jag förberedde mig för samma kursändring när plötsligt en kraftig explosion hördes i planet. Jag förstod omedelbart att vi blivit träffade. När jag vände mig om såg jag att hela flygdäcket stod i lågor och för en sekund kunde jag skymta himlen genom ett stort hål i taket ovanför radiosignalistens bord. Kraftig rök fyllde förar- och radiorum, och det verkade omöjligt att undkomma röken.".

I en rapport skickad till 2nd Air Division HQ samma dag kunde man läsa följande:
" fiendeplan sågs närma sig i grupper om 6 och 6, formerade i linje kolonn. Strax före anfallet kunde man se hur ledarplanen tippade med vingarna och omgruppering skedde därefter från kolonn till bred linje. Anfallet skedde med raketer från långt håll för att därefter avslutas med kanoneldanfall som skedde simultant från två ritningar, från högre höjd i position kl. 2 till 3, samt från lägre höjd i position kl. 6 till 8"

Anfallet verkar ha tagit besättningarna i 492:a, och i synnerhet dess 856th Sqn med överaskning. De hade ju som tidigare nämnts halkat efter rejält och hade inte längre fördelen av att ha hjälp med försvarseld från sina intilliggande kamrater. Detta bidrog säkert till att man fick agera måltavla i den oerhörda raketattacken som de tyska jaktplanen nu genomförde. Att det tyska anfallet blev så förödande berodde på flera faktorer; dels låg den ledande 44:e bombgruppen 6 minuter före i färdplanen samtidigt som den sista gruppen låg 2 minuter efter. Detta drog och tunnade ut kolonnen och därmed dess defensiva styrka. Den medföljande jakteskorten i form av P-51 Mustanger från 339th Figher group hade därmed oerhört svårt att täcka hela denna uttänjda och glesa formation. Ytterligare en P-51 grupp väntades, 355th Fighter Group, men dessa hade försenats kraftigt p.g.a problem med en ny typ av fällbara vingtankar. Luftwaffe såg möjligheterna ­ och grep tillfället!!

Många av de män som flög i grupper placerade längre bak i styrkan blev vittne till det ohyggliga och skakande som nu utspelades framför deras ögen.

En av dessa var Scott Hilliard, mekaniker på "Dinky Duck" som flög i 446:e bomb-gruppen. De låg som närmaste grupp efter 492:a Han beskriver här hur han uppfattade de tyska jaktplanens anfall med raketer mot Kehoe's 856th Squadron.

Scott Hilliard: "Jag vet inte vilken typ av beväpning de hade, men när de väl var inom skotthåll (vilket var långt utanför skottvidden för bombplanens 0.50 cal. kulsprutor) fyrade de av allt de hade i ett samtidigt massanfall. Alla salvorna riktades mot den ensamma gruppen av B-24:or. Varje salva som utgick ifrån jaktplanen hade en svans med ett guld- och silvergnistrande ljussken. Det liknade ett 4 juli-fyrverkeri (USA:s nationaldag).

B-24:orna hade inte en chans. Ena stunden fanns de där, nästa stund fanns ingenting ­ endast ett stort tomrum. Jag var helt inställd på att jaktplanen efter deras första anfall skulle göra en skarp utbrytning för ett nytt anfall emot oss som flög längre bak. Döm av min stora förvåning ner de istället gjorde en 180 sväng och satte kurs mot samma håll som de kom ifrån.
Den snabbhet med vilken de hade slagit ut en hel B-24 Squadron chockade mig. Jag uppfattade aldrig några plan brinna eller långsamt falla ur formationen, de var helt enkelt bara försvunna från himlen.
När jag efter ett kort ögonblick hämtat andan såg jag ett antal rökplymer från brinnande vrak i vattnet nedanför. Jag såg ett par tyska motorbåtar körde runt mellan de rykande vrakresterna. Jag plockade upp min K-20 kamera och tog ett par bilder på rökpelarna.

Foto: Scott Hilliard via Charles Bastien

Denna bild togs av Scott Hilliard. Han befann sig ombord på "Dinky Duck" som passerade strax efter det tyska anfallet. Man kan tydligt se rökplymer efter 5 nerskjutna B-24:or strax utanför Rügens kust. Knappt skönjbara är också de kvardröjande rökslingorna efter de störtande flygplanen.

856th Squadron, som efter det att "Tobasco Keeds" tvingats att vända söder om Fyn, bestod av 11 plan. Efter tyskarnas anfall var det endast två plan kvar. Det ena, B-24:an "Sknappy" flugen av Lt. Elvern Seitziger.
Seitziger: "under kursändringen mot sydost (höger) drev vår Squadron ut mot vänster och skapade en lucka mellan oss och de framförvarande planen. Tyska jaktplan anföll från kl.8, gjorde en 360 graders sväng och avvek. Efter anfallet var endast vår Squadronleader Nick Kehoe i "Flak Happy" och jag kvar.!!"
Det fullkomligt regnade flygplan och vrakdelar över Rügen och Pommerska Bukten. Totalt 9 B-24:or sköts ner på några få ögonblick. Bl. a. kraschade en B-24 mitt i centrala Stralsund med full bomblast.

Brand ombord

Vi skall återgå till Nicholas Kehoe's berättelse:
Kehoe: Min andrepilot rusade upp för att försöka bekämpa elden tillsammans med radiosignalist och flygmekaniker. Deras syrgasslangar var sönderbrända, så de var tvungna att använda bärbara syrgasflaskor. Den tjocka röken gjorde att situationen nu såg alltmer hopplös ut.Någon gång under dessa få sekunder måste jag ha aktiverat alarmklockan (som uppmanar besättningen att hoppa).
Bombfällaren måste då uppenbarligen ha öppnat bombluckorna och fällt bomblasten, för i det tvärdrag som plötsligt uppstod vädrades det mesta av röken ut. Sikten förbättrades i cockpit.
Samtidigt upptäckte jag att det inte fanns några andra kvar där. Jag gav åter larm om uthopp både på klocka och i mikrofon. Jag vet inte vilken av dessa åtgärder som fungerade, men planet skulle i alla fall komma att visa sig vara tomt.
Signalskott i flygplanet tog eld och sköt iväg. Det brann lite varstans, bl.a. i väggen bakom radiobordet, i stoppning och mattor."
Kehoe märker i villervallan inte att besättningen lämnat planet. Så småningom inser han dock att han är ensam kvar ombord. De övriga har uppenbarligen inte trott att planet skulle hålla ihop så länge till. En motor svarar inte på gaspådrag, en annan visar ett farligt lågt oljetryck, det brinner lite varstans, men hur som helst ­ planet flyger fortfarande och går att kontrollera. Han bestämmer sig för att stanna kvar. Att försöka ta sig tillbaks till England, först över fientligt territorium och därefter över Nordsjön, är naturligtvis inte att tänka på.
Inte i det tillstånd flygplanet befinner sig i. Enda realistiska alternativet är att försöka ta sig till det närbelägna och neutrala Sverige. Men först har Kehoe ett allvarligt problem att ta i tu med: branden.
Kehoe: "Jag provade brandsläckarna en efter en, men mina kamrater hade tömt samtliga när branden bröt ut. Istället fick jag försöka kasta ut lösa delar som brann, stampa och slå på elden, dock med dåligt resultat. I ett hörn av flygdäcket stod en gulmålad låda med nödutrustning. I denna fanns det ett antal små behållare med vatten. Jag slog sönder dem och slängde vattnet på lågorna.
Upprepade gånger var jag tvungen att klättra fram och tillbaka mellan bombschakt, radiorum och flygkontroller för att trimma planet. Ett pyrande säte slängdes ut. Som om inte detta var nog upptäckte jag att en bit brinnande skyddsväst fastnat mellan några konsoler i bombschaktet strax under bränsletanken.
Den lossnade dock efter ett tag och föll ut genom de öppna bombluckorna. Genom att andas rent syre från några syreflaskor på flygdäck lyckade jag undvika att kvävas"...

2 air div. flygväg 20 juni 1944

En ovanlig presentation

Vi skall flytta oss en halvtimme framåt i handlingen, bort från explosioner och våldsam död till den lilla idylliska byn Vallby utanför Trelleborg. Klockan är nu ca 08:50.Lantbrukaren Oscar Levin håller tillsammans med ett par karlar från trakten på med att göra rent i massagraven (utpressad betmassa gick i retur från sockerbruken till bönderna och användes till djurfoder). Oscars son Tore var också med. Hans minnesbild av vad som sedan hände är följande:
Tore: "Plötsligt säger någon: titta - en fallskärm!
- Vad är det ni säger? ..inte ser jag nån fallskärm!! Vad pratar ni om!, brister Oscar ut.
I nästa sekund ser plötsligt alla att det faktiskt kommer en människa dalande ner i fallskärm." Enligt Tore syntes denna från väldigt hög höjd.

Oscar går med snabba steg bort mot vad som verkar bli fallskärmshopparens landningsplats. Mannen tar mark alldeles intill det gamla EFS-Missionshuset i Vallby, och innan han hunnit resa sig upp är Oscar framme. Fallskärmsmannen är naturligtvis Nicholas Kehoe. När han kommit på benen och sett Oscar drar han upp sin pistol, han är ännu inte helt säker på vart han landat. Han ser lite misstänksamt på Oscar, sträcker försiktigt fram sin hand och presenterar sig med orden "New York". Oscar som genast var med på noterna svarar då: Sweden".
Denna enkla replik gör då Kehoe så glad att klappar om Oscar och visar sin glädje med gester och rop.

Oscar tar med sig mannen och beger sig bort mot gården. En granne, Hugo Blomkvist, står nyfiket och åser det hela uppe vid vägen. När de två närmar sig utbrister Hugo till Oscar:
- Ser du inte att han har en kniv på sig! Kehoe hade mycket riktigt en kniv instucken i byxlindningen. Men det verkade som om han förstod vad Hugo Blomkvist menade, eftersom han omedelbart tar upp sin kniv och ger den till Oscar.

Kehoe: "...en bonde tog med mig hem till sin gård och bjöd mig på mat, samt lät mig tvätta av mig. Första färska mjölken sedan jag lämnade staterna. Jag bjöds på kyckling, och efteråt en konjak för att lugna ner mina nerver en aning..".

Äspö/ Vallby

"..tack så mycket.."

Tore minns hur Kehoe bjöds att sitta vid ett bord i stora rummet. En yngre man från grannskapet som hade vissa kunskaper i engelska hade också blivit tillkallad. Han satt hela tiden vid bordet tillsammans med Kehoe och pratade. När Kehoe ätit färdigt gick han ut i köket och tackade fru Levin med ett klart och tydligt "Tack så mycket". Detta hade han tydligen hunnit lära sig under samtalet med den engelsktalande unge mannen.

Flera lokala tidningsreportrar anlände också och fick tillfälle att språka med det ovanliga besöket. Trelleborgstidningen beskrev bl.a. honom som "en charmerande ung man, 26 år, akademiskt utbildad med 2 små pojkar i hemmet nära New York"
Den konkurrerande lokalblaskan Trelleborgs Allahanda talade om honom som"livlig och glad och som studerade matematik och kemi på universitet"
En sak som för oss i nutid förefaller märklig är att så fort nyheten med blixtens hastighet spridit sig vallfärdade praktiskt taget hela Vallbys befolkning till Levins gård för att se på den mystiske främlingen. Fullt med folk stod utanför huset.
Tore: "Jag minns hur man öppnade upp två dörrar i varsin ända av huset så att folk kunde passera igenom rummet där amerikanen satt, och på så sätt få en glimt av honom. Det strömmade till folk i obruten ström hela tiden..."
I Nicholas Kehoe's rapport skriver han om hur han brände sina händer så att huden lossnade under sina försök att släcka branden ombord. Jag frågade Tore om han mindes något om detta: "Jag tror det var distriktssköterskan syster Marta som kom och la om hans brännskador..."

Foto taget av Oscar Levin strax före avfärden mot Malmö. (via Tore Levin)

Betfältet vid Toarps gård ­ ett eldhav

Snart nog anlände militär samt landsfiskal Steen ifrån Östra Torp. Kehoe skulle transporteras in till Bulltofta i Malmö, där man under dagen redan mottagit besättningarna från 16 tunga amerikanska bombplan som nödlandat. Ett av dessa var B-24:an "Sknappy" från Kehoe's Squadron, flugen av hans kamrat Lt. Elvern Seitziger. Kehoe hade en önskan innan färden ställdes mot Malmö.
Kehoe: Jag frågade dem om det fanns möjlighet att få se vraket efter mitt flygplan, och det fanns det. De körde mig till nedslagsplatsen där jag tillbringade en timme med att leta efter rester av besättningen, id-brickor, m.m. som kanske kunde ha varit kvar i planet. Jag fann ingenting. Planet hade fullständigt sprängts sönder vid kontakten med marken.

Av det en gång silverglänsande Liberatorplanet fanns således nu endast förvridna metallfragment och en ca 2 m bred v-formad krater i marken i betfältet vid Toarps gård norr om Äspö. Strax före nedslaget var folk i farten på fältet med betgallring. De fick springa hals över huvud för att sätta sig i säkerhet när det herrelösa bombplanet kom farande över huvudet på dem.
Man trodde först att en kvinna hade dödats i kraschen, men det visade sig senare att hon sprungit och gömt sig i ett av gårdshusen och sedan inte vågade sig ut.

Lantbrukaren Anders Persson beskrev för tidningen Trelleborgs Allehanda hur flygplanet strukit förbi taken på gården Toarp för att slå i marken med en väldigt smäll ca 150 från hans gårdsbyggnader. På ett ögonblick hade ett stort område på betfältet förvandlats till ett flammande eldhav. Man kunde höra hur kulspruteammunitionen smällde av en god stund efter nedslaget. Anders Persson uppskattade att ca 2 tunnland betor hade förstörts av elden. Under förmiddagen vallfärdade den nyfikna ortsbefolkningen till platsen, men det fanns inte mycket att se. Planet var fullständigt sönderslaget och bestod endast av mindre metallbitar som låg utspridda.

2 bilder som visar nedslagsplatsen vid Toarps gård, strax norr om Äspö.
(via Nicklas Östergren)

De sista minuterna av Kehoe's flygning beskrivs av honom själv så här:
(framöver syntes en landmassa genom diset. Manövrerade landställsreglaget till läge utfällning - men inget hände! Trimmade in planet och tog mig till bombrummet för att pumpa ut landstället för hand. Jag var dock så matt att jag endast orkade dra handtaget ett par gånger fram och tillbaks.
Ungefär samtidigt hörde jag hur hastigheten minskade. Jag rusade mot förarplatsen och tryckte ner nosen för att öka hastigheten.

Det mesta av elden var släckt när jag passerade kusten till det som det senare skulle visa sig vara Sverige. Men vid detta tillfälle var jag inte helt säker på vad det var som låg under mig. Jag hade inte hunnit vara vid kontrollerna så länge att jag hann hålla något öga på kompassen. Jag såg inga flygfält eller åkrar lämpliga för nödlandning.
Samtidigt började också flygplanet snabbt att förlora höjd. Då bestämde jag mig definitivt för att hoppa. Det brann dessutom fortfarande i planet, och landstället gick inte att få ut.
Jag kom in över land, svängde 180° så planet gick i riktning mot havet. Hastigheten låg på ca 180 mph (290 km/t). Så hoppade jag - ut genom bombluckorna. Allt blev tyst!
Jag lämnade planet på 4000 fots höjd (1300 m), tittade efter planet som stallade, gick i spinn och störtade rakt ner mot ett öppet fält vid Klagstorp. Jag landade i Vallby, en by nära staden Trelleborg, i landskapet Skåne ca 08.40 (20-30 minuter efter anfallet)

Vrakdelar från Flak Happy

Nicklas Östergren fick som tioåring dessa vrakdelar av Alexandra Von Horn/Toarps Gård, dessa ingår i FLC:s samlingar. Foto: Nicklas Östergren

I detta paket låg vrakresterna som N. Östergren fick som tioåring.

Nytt fynd!

I mars 2012 fick FLC genom Göran Larsson denna flakhjälm (M1) som härrör från Flak Happy. Hjälmen hittades i början av 70-talet av Leif Lundgren, i en lada i närheten av haveriplatsen. Den hade då under många år använts som färgpyts för tjära, som man kunde hänga på en stege när man tjärade tak.

Foto @ Nicklas Östergren