1944-11-15

Messerschmitt Bf 109 G-2, Werk # ?

11./J.G.5

Färgprofil av Claes Sundin

• Uffz Hans Günther Heep, Flugzeugführer

Vilse bland molnen 1

- Text av Pär Erixon & Bengt Hermansson -

Hans Günther Heep som Unteroffizier. Foto via Pär Erixon

Tre kilometer söder om Stordalens järnvägsstation, vid foten av berget Vuoskoåiveh, låg en hög med förvridna plåtbitar vars ursprung säkert förvånat mången fjällvandrare genom åren.
Att dessa delar skulle härstamma från en Messerschmitt Bf 109 G-2 var inte lätt att se.
Bakgrunden till händelsen som skedde den 15 november 1944 skall vi här försöka ge en bild av.

Den 13 november 1944 påbörjades den första etappen i en förflyttningsflygning med två stycken enmotoriga Messerschmitt Bf 109 G-2. Planen tillhörde 10 och 11/JG5 och hade märkning "Gul 3" Werknr.13648 och "Svart 13" werknr. 13690. "Gul 3" flögs av den 24-årige Uffz. Hans Günther Heep. De båda flygplanen startade från Höybuktmoen vid Kirkenes och satte kursen via Banak mot Altagaard där man landade utan vidare anmärkningar. Två dagar senare fick Heep och Ecke order att flyga ner de utrangerade flygplanen (10 och 11/JG5 hade utrustats med nyare G-6 varianten) från Altagaard ner mot flygbasen på Bardufoss. På denna flygning flög man "Schwarm" (tre flygplan) då Uffz. Oskar Bittner skulle flyga med i en G-6 (Gul 8) Bra väder rådde vid start men båda planen drogs med motorstörningar och radioutrustningen fungerade dåligt. Efter fem minuters flygning över Finnmarksvidda kom planen in i lågt liggande molntäcke. Att flyga under molnen för att få marksikt gick inte varför man steg och fortsatte flygningen ovan moln. När man, efter beräknad flygtid, närmade sig Bardufoss var molntäcket fortfarande ogenomträngligt. Utan fungerande radio och med vetskapen om den underliggande minst sagt kuperade terrängen skulle ett försök till "blind" molngenomgång vara dömt att misslyckas. Längre västerut kunde förarna skymta havet genom gluggar i molnen. Tanken på en eventuell nödlandning i det iskalla havet fick dem att snabbt avstå från att söka sig ner där.
Desorienterade på 4000 meters höjd flög man längre mot öster och snart började problemen.

Bränslemätaren på Heeps flygplan hade länge lyst röd och nu började motorn hosta. Det enda Heep nu kunde göra var att lossa fastbindningsremmarna och lämna flygplanet. Trots att huven var utrustad med en nödutlösning gick den inte att rubba! Genom vingglidning lyckades dock Heep blåsa bort huven men fick samtidigt ett hårt slag i huvudet. Planet närmade sig nu hastigt marken med en medvetslös förare vid spakarna. När Heep återfick sansen låg planet på rygg i moln. Heep lät sig falla ur planet och utlöste sin fallskärm. Under honom kunde han se "Gul 3" gå ur moln och splittras fullständigt vid nedslaget strax öster om bäcken Vuoskojåkka.

Under nerfärden i fallskärmen observerades Heep av Hjalmar Hellberg, järnvägstjänsteman vid stationen i Stordalen. Omtumlad och med en fot stukad efter nerslaget bland stora stenblock förstod Heep att han hamnat i Sverige.
Hellberg ledsagade Heep till Stordalens station dit senare svensk militär anlände. Under bevakning eskorterades Heep sedan vidare till Abisko där han fick övernatta. Enligt uppgift försökte Heep under natten att rymma vilket misslyckades.

Vistelsen för Uffz. Heep i Sverige blev emellertid kortvarig. Heep förhördes dock enligt gängse rutiner av svensk militär. Heep var förtegen om det mesta men berättade för förhörsledare Winkler att han hade tjänstgjort vid Luftwaffe i 3,5 år, att han var stationerad i Nordnorge, dock ville han inte säga var och att han var en intresserad segelflygare.
Om själva flygplanet berättade Heep att modellen G-2 var mycket omtyckt och att den kurvade bättre än både Seafire och Airacobra. Den kunde också hinna ifatt en Mosquito.
Han berättade vidare att själva landningen var ett kritiskt moment med Me 109. Av den anledningen var gallringen av blivande Me 109 förare ganska hård. För att gå ur spinnrörelse behövde planet c:a 1500 meter i höjd och var under uträtningen mycket instabilt och gick lätt över i spinn åt motsatt håll. Planet kunde även förses med extratank för långflygning. Heep var mycket stolt över Me 109:ans stridsegenskaper och berättade att man vid luftstrid gärna lade kurvstrid i loopingplanet varvid förföljaren i regel vek av och sedan blev en munsbit för 109-föraren. Denna metod lämpade sig mycket bra mot Airacobra och Seafire men även mot Jak 9 och 11. Enligt Heep var Jak 9 ett dåligt flygplan medan Jak 11 var bra. I jämförelse med den gamla versionen av Focke-Wulf Fw190, som enligt Heep var underlägsen Spitfire, var den nya lika bra som Me 109 G. De ryska flygförarna ansåg han vara fega och mycket ojämna i utbildningshänseende. En del var skickliga medan andra "vacklade" fram i luften. Även de amerikanska och engelska flygarna ansågs fega för att de ofta "smet" in över det neutrala Sverige så fort de kom i trängda lägen. Heep tipsade även den svenska förhörsledaren om att man aldrig skall anfalla ett flygplan rakt bakifrån, i propellervinden. Hellre något underifrån. Om fiendeflygplanet var kraftigt bepansrat skulle man sikta på stjärtpartiet med roderorgan. Eldöppning skedde i allmänhet på c:a 500 meters avstånd.

Vidare upplyste Heep om att man sällan behövde använda några uppvärmningsanordningar utan flygplanet startades direkt. Huruvida detta rent tekniskt kunde undvikas vid kall väderlek ville han inte avslöja.
Om själva fallskärmsuthoppet berättade Heep att han hoppat från ungefär 4000 meter men ,för att inte förfrysa i sin sommarflygarutrustning, väntat med att utlösa skärmen till dess han kommit ner på lägre höjd. Han hade då kommit in i en spinnliknande rörelse, med huvudet nedåt, och höll på att förlora medvetandet när han slutligen drog i handtaget. Därefter hade han råkat i kraftiga pendelrörelser som han inte kunnat häva varför han stukade foten vid landningen. Vid landningen medförde Heep en pistol av typ Browning 7,65 samt en signalpistol med ammunition och ett fallskärmsljus.
Efter 10 dagars internering eskorterades Heep till den svensk/norska gränsen. Han tjänstgjorde vid 15/JG5 fram till krigsslutet den 8 maj 1945. Efter freden flyttade Heep hem och bosatte sig i Essen där han arbetade inom elbranschen.

De kvarvarande större flygplansresterna av "Gul 3" bärgades av svenska flyghistoriker i mitten på 80-talet och återfinns numera i FLC:s samlingar.

Bilden visar en bit av stjärtpartiet med sporrhjulet. Foto via Pär Erixon